Jag är i Uppsala och mår bra, jättebra.
Jag ser de vackra färgerna löven skiftar i, jag fylls av värme när jag ser mammor och pappor le mot sina barn. Ibland bubblar jag nästan över av pur glädje över en liten, egentligen obetydlig grej.
Jag lever och känner en självständighet och en styrka jag aldrig någonsin tagit för självklar att jag besitter.
Jag tror att det här är rätt för mig. Att jag äntligen hittat en väg som kan föra mig framåt.
