Fredag

Jag har haft en helt underbar vecka i Uppsala med jobb, vänner, jobbintervjuer, musik. Jag har befunnit mig i ett slags glädjerus. Kanske för att allt har klaffat i veckan. Kanske för att jag känt mig välkommen och uppskattad. Kanske för att ag känner att jag faktiskt är på väg hemifrån nu för att stå på mina egna ben. Den stunden jag väntat på så oerhört länge.

Idag har jag känt att livet har återvänt. En intensiv känsla, svår att sätta fingret på. I veckan har jag levt.

Stabilt

Jag är okej. Jag förlorar mig själv emellanåt, men att hitta tillbaka upp, upp på rätt väg går allt snabbare. Det försöker jag ta vara på.

För jag vill ju, även om jag vet att det kommer att ta tid och att jag kommer att kunna falla ned i det bottensvarta hålet igen, komma till den punkten då jag är trygg. Tidigare har likgiltigheten sagt mig att det ändå inte spelar någon roll, att det inte skulle förändra något. Nu vet jag att det gör det. Nu strävar jag efter ett annat, mindre destruktivt sätt att leva. Nu accepterar jag mig själv på ett annat sätt. Jag förhåller mig till vad som är omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Säkert inte fullt ut som det vore önskvärt, men förändring tar tid. Både yttre och inre förändring. Också det försöker jag acceptera.

Jag vill, utan att ljuga för mig själv, kunna säga att jag mår bra. Och jag tror att den dagen så småningom kommer. Inte idag, inte imorgon. Men så småningom, när jag fått distans till vad som så länge varit och bara ärren och inte själva såren finns kvar.

I korta ögonblick kan jag säga det redan nu. Att jag faktiskt mår bra.
Det i sig är för mig en stor seger!

1-0 till livet.