onsdag 12 oktober 2011

Höst i Uppsala

Jag är i Uppsala och mår bra, jättebra.
Jag ser de vackra färgerna löven skiftar i, jag fylls av värme när jag ser mammor och pappor le mot sina barn. Ibland bubblar jag nästan över av pur glädje över en liten, egentligen obetydlig grej.
Jag lever och känner en självständighet och en styrka jag aldrig någonsin tagit för självklar att jag besitter.
Jag tror att det här är rätt för mig. Att jag äntligen hittat en väg som kan föra mig framåt.

fredag 23 september 2011

Fredag

Jag har haft en helt underbar vecka i Uppsala med jobb, vänner, jobbintervjuer, musik. Jag har befunnit mig i ett slags glädjerus. Kanske för att allt har klaffat i veckan. Kanske för att jag känt mig välkommen och uppskattad. Kanske för att ag känner att jag faktiskt är på väg hemifrån nu för att stå på mina egna ben. Den stunden jag väntat på så oerhört länge.

Idag har jag känt att livet har återvänt. En intensiv känsla, svår att sätta fingret på. I veckan har jag levt.

fredag 9 september 2011

Stabilt

Jag är okej. Jag förlorar mig själv emellanåt, men att hitta tillbaka upp, upp på rätt väg går allt snabbare. Det försöker jag ta vara på.

För jag vill ju, även om jag vet att det kommer att ta tid och att jag kommer att kunna falla ned i det bottensvarta hålet igen, komma till den punkten då jag är trygg. Tidigare har likgiltigheten sagt mig att det ändå inte spelar någon roll, att det inte skulle förändra något. Nu vet jag att det gör det. Nu strävar jag efter ett annat, mindre destruktivt sätt att leva. Nu accepterar jag mig själv på ett annat sätt. Jag förhåller mig till vad som är omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Säkert inte fullt ut som det vore önskvärt, men förändring tar tid. Både yttre och inre förändring. Också det försöker jag acceptera.

Jag vill, utan att ljuga för mig själv, kunna säga att jag mår bra. Och jag tror att den dagen så småningom kommer. Inte idag, inte imorgon. Men så småningom, när jag fått distans till vad som så länge varit och bara ärren och inte själva såren finns kvar.

I korta ögonblick kan jag säga det redan nu. Att jag faktiskt mår bra.
Det i sig är för mig en stor seger!

1-0 till livet.

lördag 27 augusti 2011

Min bror flyttar ut...

... och hans rum hyrs ut till två ryssar. Det känns konstigt. Som att familjen ombildas, fast jag vet att den ju naturligtvis inte gör det. Må jag tyckas bitter, men det känns som att de kommer innanför mitt revir. För nära, för snart. Min fina bror, som jag levt tillsammans med i snart 21 år, hinner knappt flytta ut förrän hans rum upptas av två för mig helt främmande människor. Som att brors plats fysiska plats kan ersättas bara sådär. Ja, jag vet att jag tänker trångsynt, naturligtvis är det bra att rummet kommer till användning. Och jag vet att jag som inte betalar hyran naturligtvis inte kan ha något ord med i det hela, men hela situationen gör mig ändå frustrerad. Särskilt också eftersom det är jag som har fått sköta kontakten med våra inneboende via mammas mail, tvingats låtsas vara mamma. Hon menar att hon inte är teknisk nog att kunna maila och att hon dessutom inte har tid. Våra arbetssituationer ser ut som så att jag sommarjobbar heltid och hon är arbetslös. Ändå har hon inte tid. Jag har varit igång och städat huset i ett sedan kl 9 imorse för att det ska se åtminstone någon fräschare ut. Mamma är inte hemma för tillfället och våra inneboende kommer någon gång under eftermiddagen. Det är jag som ska välkomna dem. Det känns så orättvist!

Fattas bara att jag förväntas vara sällskapsdam eller passupp åt ryssarna.

torsdag 25 augusti 2011

Ett skolbarn

Jag ser ett skolbarn på väg hem från skolan. Hennes mamma går stolt bakom och filmar den lilla flickans ryggtavla som till stor del täcks av en oproportionerligt stor ryggsäck. Hon skuttar fram, och jag hinner se att en glugg ersätter en av framtänderna. Jag gissar att flickan precis börjat första klass. Hon ser glad ut, lycklig. Jag ler. För ett ögonblick tillåter jag mig att själv drömma mig tillbaka till den tiden. Och jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv skulle sätt ut om jag bara gjort andra val, tagit andra vägar än de jag tog, som bidragit till att livet nu ser ut som det gör. Jag ser på flickan när vi är i jämnhöjd med varandra, och tänker att jag önskar att hon följer sitt hjärta och att hennes föräldrar hinner se om något är fel innan det gått för långt. Mycket kan stoppas om det ännu är i sin linda. Flickan strålar. Jag ler mot henne och mot mamman som följer med kameramobilen i högsta hugg tätt bakom.

När vi passerat varandra kan jag inte låta bli att vända mig om. Två ryggtavlor, en flicka och hennes mor. Jag ler fortfarande och känner att livet i små glimtar faktiskt är vackert.

tisdag 23 augusti 2011

tisdag

Vill mest bara gråta just nu

Men vad hjälper det när den enda som kan ta emot mina tårar och min förtvivlan är katten?

onsdag 17 augusti 2011

En sommar

En sommar. Åter till ända. En sommar i ett liv som stundtals känns så vackert och genuint värdefullt. Men också ett liv som stundtals kantas av taggar och tvivel. Dag följer på dag, likt ett självgående maskineri, och jag undrar ofta tyst för mig själv om det är det här som är livet.
Nu är efter. Nu är efter studenten, den tid som egentligen kunde vara fylld med självförverkligande och strävan mina mål, tiden för att förverkliga den längtan som jag så länge förvarat i mitt hjärtas allra innersta vrå.

Mitt fokus har den senaste tiden legat på att medla, jag har stångat mig blodig för att min fortfarande hemmavarande bror ska orka flytta hemifrån. Jag har försvarat, tröstat och försökt stilla tvivlen. Jag önskar så att min bror får pröva sina vingar. Tiden för det är nu, och jag vet att de bär honom.

Jag har i detta glömt bort mig själv. Eller sanningen är nog att min ork inte räckt för att slåss både för bror och för mig. Så jag blir kvar hemma, i alla fall i höst. Jag ska gå en 6 veckors heltidsutbildning i att vara egen företagare. Omgivningen bekräftar hur klokt det är. Jag är ju så ambitiös och kompetent. Så ung och duktig. Jag ler och säger - ja, det här ser jag verkligen fram emot! Men inuti. Jag tänker bort, vet inte vad jag känner. Jag är egentligen livrädd.

Jag tror att jag måste få tiden. För att hinna samla mig. Hitta rätt. Tänka rätt. Göra rätt. Och innan dess -  något som i mångas ögon kan tyckas så enkelt -  bara orka vara. Finnas till. Finnas här. 

Och det slår mig, hur jag fortfarande undrar om det finns en annan verklighet. Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Den tanken gör mig ledsen.

Jag önskar att jag hade kraft och mod att våga tro. På livet, men kanske framförallt på mig själv.