Nu är efter. Nu är efter studenten, den tid som egentligen kunde vara fylld med självförverkligande och strävan mina mål, tiden för att förverkliga den längtan som jag så länge förvarat i mitt hjärtas allra innersta vrå.
Mitt fokus har den senaste tiden legat på att medla, jag har stångat mig blodig för att min fortfarande hemmavarande bror ska orka flytta hemifrån. Jag har försvarat, tröstat och försökt stilla tvivlen. Jag önskar så att min bror får pröva sina vingar. Tiden för det är nu, och jag vet att de bär honom.
Jag har i detta glömt bort mig själv. Eller sanningen är nog att min ork inte räckt för att slåss både för bror och för mig. Så jag blir kvar hemma, i alla fall i höst. Jag ska gå en 6 veckors heltidsutbildning i att vara egen företagare. Omgivningen bekräftar hur klokt det är. Jag är ju så ambitiös och kompetent. Så ung och duktig. Jag ler och säger - ja, det här ser jag verkligen fram emot! Men inuti. Jag tänker bort, vet inte vad jag känner. Jag är egentligen livrädd.
Jag tror att jag måste få tiden. För att hinna samla mig. Hitta rätt. Tänka rätt. Göra rätt. Och innan dess - något som i mångas ögon kan tyckas så enkelt - bara orka vara. Finnas till. Finnas här.
Och det slår mig, hur jag fortfarande undrar om det finns en annan verklighet. Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Den tanken gör mig ledsen.
Jag önskar att jag hade kraft och mod att våga tro. På livet, men kanske framförallt på mig själv.
Sänder försiktiga kramar och massor av solsken och värme <3
SvaraRaderaUndran om huruvida det är detta som är livet är som tagen ur min hjärna. Egentligen är hela ditt första stycke som om jag skrivit det. Jag känner det ibland som om livet bara är en cykel där allt redan hänt innan och alla samtal bara är återupprepningar. Alla och varje stund är unik på samma gång som inget någonsin ändras, om du förstår? Det gör mig ledsen ibland. För varför är just mitt liv viktigt i det här stora hela?
SvaraRaderaFör min del försöker jag fokusera på att bara leva och inte fundera så mycket på vad livet handlar om, jag kan inte komma på något alternativ som är bättre. Kan man inte hitta meningen med livet får man väl bara försöka njuta av det istället.
Ärligt talat vet jag inte vad jag skriver, vad jag vill säga är nog att jag tror jag förstår dig och att jag hoppas att du kan försöka fokusera lite mer på dig själv. Tror verkligen du skulle må bra av att flytta. Och så vill jag säga att jag alltid tänker på dig och bryr mig om dig.
KRAM!
Jag har sagt det förr: Sänk dina krav på dig själv!
SvaraRaderaDet är OK att INTE hitta rätt, tänka rätt och göra rätt! Det är av "misstagen" man lär sig och tillslut kommer fram till vad man vill. Du är ung, du har gott om tid att prova olika vägar. Du måste inte hitta rätt direkt, så sätt inte den pressen på dig själv. Man måste inte heller arbeta med saker man brinner för - det kan man istället göra på fritiden. Det fungerar det också bara man accepterar att det är så.