Jag mår åt helsicke dåligt, därav min tystnad här. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Finns inget att säga, inget att skriva.
Hoppas att det är bättre med er.
lördag 26 mars 2011
söndag 20 mars 2011
Söndag
Blundar. Försöker koppla bort det som gör ont. Tar liksom ett steg åt sidan. Det är för smärtsamt att vara fullt närvarande i livet hela tiden, därför söker jag skydd, liksom för att värja mig. För att inte gå sönder. Försöker att tänka på sådant jag tycker om, skriver och dansar. För jag vet, jag vet att jag inte får släppa det jag innerst inne tycker om, även om det nu bara är kraftkrävande och något jag har svårt att se någon glädje i. Jag vet att jag inte får förlora mig själv mer än jag redan gjort.
För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?
För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?
Jag vet inte längre vart jag är på väg eller vem jag är. Det enda jag vet är att det räcker att ta en sekund i taget.
fredag 18 mars 2011
Rädsla
Tåget kom med som kraft idag. Liksom det brukar göra. Enda skillnaden var att jag idag noterade det på ett annat sätt. Idag noterade jag farten. Den våldsamma kraften. Omedvetet. Jag tänkte hur fort det skulle gå. Hur snabbt jag skulle bli fri. Jag stod nära. Ett steg ifrån.
När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.
Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.
Men. Jag ska leva.
När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.
Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.
Men. Jag ska leva.
torsdag 17 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
måndag 14 mars 2011
Armageddon, jordens undergång
När jag kom hem från skolan grät M. Otröstligt. M har så länge jag kan minnas varit kärnkraftsmotståndare ända ut i fingerspetsarna och har deltagit i diverse aktioner och demonstrationer för att kärnkraften ska avvecklas.
Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.
Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.
Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.
Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.
Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.
Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.
Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.
Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.
söndag 13 mars 2011
Ett försök att förklara
Jag vet att jag är mörk nu, och jag är väl medveten om att ingen kan ändra min situation åt mig. Jag skriver inte för att spela martyr, jag skriver för att jag någonstans, någongång måste få ur mig det jag bär på. Det blir så mycket att det rinner över annars, och eftersom jag, liksom många med mig, är alltför duktig på att spela glad och låtsas som att allt är okej när jag befinner mig i sociala sammanhang känns det till slut som att jag ska kvävas om jag inte kan ventilera det någonstans. Därför skriver jag. För att ta udden av smärtan, för att på något sätt kunna hantera det jag bär.
Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.
Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.
Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.
Men hur ska jag kunna välja?
Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.
Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.
Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.
Men hur ska jag kunna välja?
Tom
FAN.
Livet skrämmer mig något så fruktansvärt. Jag kan inte hantera det, klarar det inte.
Skriker ordlöst, för orden finns inte.
Är det för sent?
Ett fullständigt meningslöst människoliv till ingen nytta.
Livet skrämmer mig något så fruktansvärt. Jag kan inte hantera det, klarar det inte.
Skriker ordlöst, för orden finns inte.
Är det för sent?
Ett fullständigt meningslöst människoliv till ingen nytta.
lördag 12 mars 2011
Vacuum
Jag är innesluten just nu, i mig själv. Eller, inte innesluten, snarare instängd. Innesluten känns på något sätt mer självvalt. Och ja, kanske är det så, att jag kan välja att inte vara innesluten, men som det känns just nu finns inte det alternativet. Jag är instängd, instängd i ett skal som bara tycks mig fruktansvärt och äcklar mig. Och jag kan inte komma ut. Inte på något sätt. Är detta livet så har jag inget här att göra.
Jag tror inte att jag längre har styrkan att leta efter ett mål. Kanske måste man inte heller ha ett mål, men åtmistone en vilja, något som lockar som ger energin som krävs för att faktiskt kämpa. Eller inte ens kämpa, den energi som krävs för att bara stå ut.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bekymra mig för mitt tillstånd, orkar inte bry mig om att det vacuum jag upplever kan vara livsfarligt. Tvärtom inger känslan mig ro. Känslan av att bara skita i allt. Jag orkar inte ta itu med det. Orkar inte bry mig.
Och egentligen, vem fan bryr sig?
Forever young.
Jag tror inte att jag längre har styrkan att leta efter ett mål. Kanske måste man inte heller ha ett mål, men åtmistone en vilja, något som lockar som ger energin som krävs för att faktiskt kämpa. Eller inte ens kämpa, den energi som krävs för att bara stå ut.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bekymra mig för mitt tillstånd, orkar inte bry mig om att det vacuum jag upplever kan vara livsfarligt. Tvärtom inger känslan mig ro. Känslan av att bara skita i allt. Jag orkar inte ta itu med det. Orkar inte bry mig.
Och egentligen, vem fan bryr sig?
Forever young.
Kärnkraftsolycka
De flesta har nog hört om jordbävningen och tsunamin i Japan igår förmiddag. 1200 personer har rapporterats döda och fler befaras tillkomma. Några timmar senare började också ett kärnkraftverk i Fukushima att brinna och i förmiddags exploderade ett utrymme i detsamma. Det har blivit ett stort radioaktivt läckage, och man befarar en härdsmälta. Man evakuerar människorna som bor inom 2 mils radie från kärnkraftsverket, samtidigt som media försöker lugna genom att säga att läget är under kontroll och att det inte är någon fara.
Förra veckan lämnade jag in en skoluppgift, en novell, som handlade om liknande men då under andra omständigheter, år 1986 i Tjernobyl.
Det är den sista vanliga dagen och det är vår. Grödorna har börjat spira och i aftonljuset denna fredagskväll står de som ett skimmer över åkrar och ängar. Solens låga strålar sneddar över markerna. Äppelskörden blir riklig i år, det syns på all blomning. Frostrisken är över. Det är vårdoft och gott för människorna i det bördiga landet som ligger endast någon mil nordväst om den lilla staden som snart ska bli känd över hela världen. Det är den sista veckan i april och det är fredag. Våren och ljuset närmar sig och aftonen övergår i natt som inte mörknar helt.
Människorna i den lilla staden och i landet strax i nordväst ska inom sju timmar drabbas av något som många av de som överlever senare kommer att jämföra med ett tredje världskrig. Bara så mycket obegripligare. Här bor de som drabbas först och hårdast, men ingen vet ännu någonting om detta.
Pjotr och Natasja dukar tillsammans upp kvällsvarden. Surdegsbröd, potatis, kött och surkål. Att denna måltid blir den sista de äter tillsammans vet de ingenting om. Doften från det varma teét genomströmmar kvällen och samovaren hålls varm. Under dessa kvällstimmar finns mycket att tala om - om den goda sådden, om arbete och politik. Så också om varandra. Det är den sista kvällen i det gamla livet och ändå är allt som vanligt. Snart ska människorna gå till sängs, älska och somna inför en ny morgondag. En morgondag som kommer att bli annorlunda allt vad de överlevande tidigare varit med om.
Strax norr om den lilla staden, vars namn om mindre än en vecka kommer att vara vida känt, har arbetarna just påbörjat nattskiftet. Driftsoperatörerna startar säkerhetstestet som ska utvärdera driftsäkerheten vid ett eventuellt strömavbrott. Männens tillförsikt är stor. Den är stor ända till dess de hör dånet och inser instabiliteten när vattnet kokat bort. Kedjereaktionen blir okontrollerbar. Så en öronbedövande explosion, tätt följd av ytterligare några. Klockan visar 01.23.58. En låga lyser upp allting och flamman tycks nå själva himlen med sina svavelgula färger. Brandmännen rycker ut som till en vanlig brand. Pjotr är bland de första på plats. Hettan är olidlig och sotflagor faller likt svart snö. Klockan slår fyra... fem... sex...
Natasja är ännu lugn. Pjotr är en erkänd brandman i staden och har blivit inkallad många gånger förut. Han är atletiskt byggd, stark och i mycket god fysisk kondition. natasja somnar om igen, trött efter de få timmarnas sömn efter en arbetssam vecka.
Vid sjutiden på morgonen kommer meddelandet att brand- och nattarbetare vid kärnkraftverket ska läggas in på sjukhus. En effektiv poliskedja slås runt byggnaden. Endast ambulanser släpps innanför spärren, inga anförvanter. Kvinnorna, vars män fanns vid olycksplatsen för bara några timmar sedan, måste stanna utanför.
Hur många som dör direkt vet ingen. Allra minst de officiella källorna som i framtiden kommer att uppge dem till tre. Postumt utnämns de både som ansvariga för det skedda och som hjältar för att de försökt att stoppa förloppet.
Soldater börjar sanera gatorna med ett vitt pulver. I luften ovanför den brinnande lågan börjar helikoptrarna under dagen att bombardera härden med kemikalier för att få stopp på kedjereaktionen, men åtgärden misslyckas. De modiga piloterna vet inte när de flyger att de mycket snart kommer att dö. Inom några timmar upp till tre veckor kommer de att dö av gammastrålning, den farligaste typen av strålning när det gäller omedelbara skador. Den dödar inom några timmar om dosen är så hög som vissa av piloterna utätter sig för. De som flyger lite längre ifrån har mellan två och tre veckor kvar att leva, då deras blodbildande organ nu förstörs.
Bland kvinnorna utanför sjukhuset går ryktet att de akut skadade männen ska föras till en stor stads universitetssjukhus, där resurser finns att tillgå. Då kläderna de haft på sig blivit sönderbrända uppmanas kvinnorna hämta andra kläder till sina män. All kollektivtrafik är satt ur spel, och när kvinnorna kommer tillbaka med väskor har det enda plan som går redan lyft i den ljumma kvällningen där kaos råder. Denna vårnatt, mindre än ett dygn efter att allt varit som vanligt, rullar brandbilar i en strid ström åt ena hållet och hundratals bussar åt motsatt håll. Evakuering förbereds. I radion meddelas att alla måste lämna sina hem och att staden ska vara utrymd i tre till fem dygn. Somliga är upprymda medan andra gråter.
Dagarna som följer kämpar Natasja, tillsammans med två andra kvinnor som även deras män befinner sig på sjukhuset, för att få träffa Pjotr. Trots paralyserande rädsla och förlamande trötthet kämpar hon för att åter få se sin älskade. Efter stränga förhållningsorder kring vad som gäller i den sjukes närhet får Natasja slutligen sin vilja igenom. Den man vars rum hon visas in i känner hon vid första anblicken inte igen. Hans kropp är uppsvälld, han har tappat allt hår och huden har ändrat färg. Han kan ej längre äta, ej heller forma orden hörbart.
I dagar och nätter vakat Natasja vid Pjotrs sida. Smärtsamt följer hon hans dödskamp, betraktar det omänskliga lidande hennes älskade går igenom. Hans kropp skälver trots lugnande medicin och smärtstillande tabletter. Så till sist faller himlen. Hon håller hans hand när den barmhärtigt sänker sig och skänker honom frid.
I det lilla landet strax i nordväst tänds som vanligt eldarna i valborgstid, för vårt beskydd enligt gammal tro. Dofterna stiger åter ur varm jord och från växande gräs. Människorna plöjer sina jordar och många djur är redan släppta i bet. Allting är sig likt. Ändå är ingenting som vanligt. Ingenting kommer någonting att bli som vanligt, ty av det gamla livet finns ingenting kvar.
Det är den första dagen i det nya livet. Om morgondagen vet människan ingenting.
Förra veckan lämnade jag in en skoluppgift, en novell, som handlade om liknande men då under andra omständigheter, år 1986 i Tjernobyl.
Det är den sista vanliga dagen och det är vår. Grödorna har börjat spira och i aftonljuset denna fredagskväll står de som ett skimmer över åkrar och ängar. Solens låga strålar sneddar över markerna. Äppelskörden blir riklig i år, det syns på all blomning. Frostrisken är över. Det är vårdoft och gott för människorna i det bördiga landet som ligger endast någon mil nordväst om den lilla staden som snart ska bli känd över hela världen. Det är den sista veckan i april och det är fredag. Våren och ljuset närmar sig och aftonen övergår i natt som inte mörknar helt.
Människorna i den lilla staden och i landet strax i nordväst ska inom sju timmar drabbas av något som många av de som överlever senare kommer att jämföra med ett tredje världskrig. Bara så mycket obegripligare. Här bor de som drabbas först och hårdast, men ingen vet ännu någonting om detta.
Pjotr och Natasja dukar tillsammans upp kvällsvarden. Surdegsbröd, potatis, kött och surkål. Att denna måltid blir den sista de äter tillsammans vet de ingenting om. Doften från det varma teét genomströmmar kvällen och samovaren hålls varm. Under dessa kvällstimmar finns mycket att tala om - om den goda sådden, om arbete och politik. Så också om varandra. Det är den sista kvällen i det gamla livet och ändå är allt som vanligt. Snart ska människorna gå till sängs, älska och somna inför en ny morgondag. En morgondag som kommer att bli annorlunda allt vad de överlevande tidigare varit med om.
Strax norr om den lilla staden, vars namn om mindre än en vecka kommer att vara vida känt, har arbetarna just påbörjat nattskiftet. Driftsoperatörerna startar säkerhetstestet som ska utvärdera driftsäkerheten vid ett eventuellt strömavbrott. Männens tillförsikt är stor. Den är stor ända till dess de hör dånet och inser instabiliteten när vattnet kokat bort. Kedjereaktionen blir okontrollerbar. Så en öronbedövande explosion, tätt följd av ytterligare några. Klockan visar 01.23.58. En låga lyser upp allting och flamman tycks nå själva himlen med sina svavelgula färger. Brandmännen rycker ut som till en vanlig brand. Pjotr är bland de första på plats. Hettan är olidlig och sotflagor faller likt svart snö. Klockan slår fyra... fem... sex...
Natasja är ännu lugn. Pjotr är en erkänd brandman i staden och har blivit inkallad många gånger förut. Han är atletiskt byggd, stark och i mycket god fysisk kondition. natasja somnar om igen, trött efter de få timmarnas sömn efter en arbetssam vecka.
Vid sjutiden på morgonen kommer meddelandet att brand- och nattarbetare vid kärnkraftverket ska läggas in på sjukhus. En effektiv poliskedja slås runt byggnaden. Endast ambulanser släpps innanför spärren, inga anförvanter. Kvinnorna, vars män fanns vid olycksplatsen för bara några timmar sedan, måste stanna utanför.
Hur många som dör direkt vet ingen. Allra minst de officiella källorna som i framtiden kommer att uppge dem till tre. Postumt utnämns de både som ansvariga för det skedda och som hjältar för att de försökt att stoppa förloppet.
Soldater börjar sanera gatorna med ett vitt pulver. I luften ovanför den brinnande lågan börjar helikoptrarna under dagen att bombardera härden med kemikalier för att få stopp på kedjereaktionen, men åtgärden misslyckas. De modiga piloterna vet inte när de flyger att de mycket snart kommer att dö. Inom några timmar upp till tre veckor kommer de att dö av gammastrålning, den farligaste typen av strålning när det gäller omedelbara skador. Den dödar inom några timmar om dosen är så hög som vissa av piloterna utätter sig för. De som flyger lite längre ifrån har mellan två och tre veckor kvar att leva, då deras blodbildande organ nu förstörs.
Bland kvinnorna utanför sjukhuset går ryktet att de akut skadade männen ska föras till en stor stads universitetssjukhus, där resurser finns att tillgå. Då kläderna de haft på sig blivit sönderbrända uppmanas kvinnorna hämta andra kläder till sina män. All kollektivtrafik är satt ur spel, och när kvinnorna kommer tillbaka med väskor har det enda plan som går redan lyft i den ljumma kvällningen där kaos råder. Denna vårnatt, mindre än ett dygn efter att allt varit som vanligt, rullar brandbilar i en strid ström åt ena hållet och hundratals bussar åt motsatt håll. Evakuering förbereds. I radion meddelas att alla måste lämna sina hem och att staden ska vara utrymd i tre till fem dygn. Somliga är upprymda medan andra gråter.
Dagarna som följer kämpar Natasja, tillsammans med två andra kvinnor som även deras män befinner sig på sjukhuset, för att få träffa Pjotr. Trots paralyserande rädsla och förlamande trötthet kämpar hon för att åter få se sin älskade. Efter stränga förhållningsorder kring vad som gäller i den sjukes närhet får Natasja slutligen sin vilja igenom. Den man vars rum hon visas in i känner hon vid första anblicken inte igen. Hans kropp är uppsvälld, han har tappat allt hår och huden har ändrat färg. Han kan ej längre äta, ej heller forma orden hörbart.
I dagar och nätter vakat Natasja vid Pjotrs sida. Smärtsamt följer hon hans dödskamp, betraktar det omänskliga lidande hennes älskade går igenom. Hans kropp skälver trots lugnande medicin och smärtstillande tabletter. Så till sist faller himlen. Hon håller hans hand när den barmhärtigt sänker sig och skänker honom frid.
I det lilla landet strax i nordväst tänds som vanligt eldarna i valborgstid, för vårt beskydd enligt gammal tro. Dofterna stiger åter ur varm jord och från växande gräs. Människorna plöjer sina jordar och många djur är redan släppta i bet. Allting är sig likt. Ändå är ingenting som vanligt. Ingenting kommer någonting att bli som vanligt, ty av det gamla livet finns ingenting kvar.
Det är den första dagen i det nya livet. Om morgondagen vet människan ingenting.
fredag 11 mars 2011
Om självmord
Ofta slås jag av hur viktigt det faktiskt är att ventilera de tankar jag bär. Att få berätta, skriva och rita hur jag känner tar inte bort den ändlösa smärtan, men de allra vassaste kanter suddas ut och hjälper mig att se min situation ur andra perspektiv. När jag istället håller inne med alla frågor och tankar växer de sig fort starkare och upptar snart hela min tankeverksamhet.
Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.
Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.
Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.
Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut.
Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!
Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt.
DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.
Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.
Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.
Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.
Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut.
Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!
Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt.
DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.
Tankar
Våga möt mig i smärtan
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter mig
Livet gör ont, det gör förbaskat ont. Jag är inte stark, även om jag ibland kanske tycks vara det. Om natten gråter jag. Endast då vågar jag visa hur jag egentligen känner, när ingen annan ser. Då blir jag det lilla barn som redan några år gammal var tvungen att lämna barndomen och växa upp alldeles för snabbt.
Jag undrar vad jag egentligen håller på med. Till vilket pris jag finns kvar och om det någonsin kommer att vara värt det.
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter mig
Livet gör ont, det gör förbaskat ont. Jag är inte stark, även om jag ibland kanske tycks vara det. Om natten gråter jag. Endast då vågar jag visa hur jag egentligen känner, när ingen annan ser. Då blir jag det lilla barn som redan några år gammal var tvungen att lämna barndomen och växa upp alldeles för snabbt.
Jag undrar vad jag egentligen håller på med. Till vilket pris jag finns kvar och om det någonsin kommer att vara värt det.
onsdag 9 mars 2011
Famlar efter något att hålla fast vid
Jag blir ibland rädd för mig själv. Rädd för vad jag kan komma att göra om jag en dag faktiskt tappar kontrollen, den kontroll jag kanske nästan för mycket ser till att upprätthålla för att jag är så rädd för att misslyckas om jag skulle släppa på den. Ändå är det just kontrollen som många gånger hindrat mig från att skada mig själv på olika sätt. När jag tvingat förnuftet att styra över känslan.
Igår var ingen sådan dag, igår var en helvetisk dag. En svart dag. Igår tappade jag den hårt uppjobbade kontrollen vilket jag nu ser kunde blivit farligt. Jag såg möjligheter i farliga ting omkring mig, och jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i att planera hur jag lättast möjligt skulle kunna försvinna härifrån utan risk för att misslyckas. När förnuftet då nådde mig blev jag rädd. Känslan och längtan bort hade varit så stark att jag inte hade förmått mig att se situationen ur något annat perspektiv, inte medvetet på ett tidigare stadium till fullo insett vad jag höll på med. Att jag planerade min egen död. Att jag var på väg att konkretisera tankar jag vet är livsfarliga som något annat än tankar.
När jag insåg detta reste jag mig upp för att fysiskt byta miljö så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna bryta dessa tankar. Jag gick ut i köket och bryggde kaffe åt mamma och mig, varpå de mörka tankarnas intensitet successivt avklingade.
Men jag blir så rädd. Om jag en dag inte lyckas komma på mig själv i tid? Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Utåt ler jag. Men inuti skriker jag efter hjälp. Skriker och famlar efter något att hålla fast mig i. Jag går sönder. S Ö N D E R. I tusen bitar. I många fler bitar än så. Varje andetag gör så förtvivlat ont.
Igår var ingen sådan dag, igår var en helvetisk dag. En svart dag. Igår tappade jag den hårt uppjobbade kontrollen vilket jag nu ser kunde blivit farligt. Jag såg möjligheter i farliga ting omkring mig, och jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i att planera hur jag lättast möjligt skulle kunna försvinna härifrån utan risk för att misslyckas. När förnuftet då nådde mig blev jag rädd. Känslan och längtan bort hade varit så stark att jag inte hade förmått mig att se situationen ur något annat perspektiv, inte medvetet på ett tidigare stadium till fullo insett vad jag höll på med. Att jag planerade min egen död. Att jag var på väg att konkretisera tankar jag vet är livsfarliga som något annat än tankar.
När jag insåg detta reste jag mig upp för att fysiskt byta miljö så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna bryta dessa tankar. Jag gick ut i köket och bryggde kaffe åt mamma och mig, varpå de mörka tankarnas intensitet successivt avklingade.
Men jag blir så rädd. Om jag en dag inte lyckas komma på mig själv i tid? Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Utåt ler jag. Men inuti skriker jag efter hjälp. Skriker och famlar efter något att hålla fast mig i. Jag går sönder. S Ö N D E R. I tusen bitar. I många fler bitar än så. Varje andetag gör så förtvivlat ont.
tisdag 8 mars 2011
Ensamhet
Ensamheten är tärande. Inte den yttre, där omges jag av vänner som gör mig gott. Utan den inre. Den där ensamheten som likt ett djur äter upp mig inifrån, den där ensamheten som jag inte kan tala med någon om. Den ensamhet som tar sig i form av känslan av att jag står i ett rum fullt med människor, människor som inte hör mig trots att jag skriker allt jag någonsin förmår tills luften går ur mig. Den känsla av övergivenhet som får mig att känna mig ensammast i världen.
Och när tystnaden och stillheten sänker sig är det som värst. Då är ensamheten påtagligare än någonsin. När jag ej längre kan gömma mig bakom människorna som finns runtomkring mig och på så sätt värja mig för ensamheten. Ensamheten, den tärande.
Och när tystnaden och stillheten sänker sig är det som värst. Då är ensamheten påtagligare än någonsin. När jag ej längre kan gömma mig bakom människorna som finns runtomkring mig och på så sätt värja mig för ensamheten. Ensamheten, den tärande.
Välkommen!
Efter en längre bloggpaus har jag nu bestämt mig för att återigen börja skriva. När jag har lust, utan tvång. Denna blogg kommer att innehålla tankar, tankar och känslor. Jag håller mig anonym i bloggen, en del av er vet ändå vem jag är. Låt det stanna vid det. Respektera att det jag skriver är hur jag upplever den verklighet jag lever i, den verklighet som för mig ofta är ljus men som ibland skyms av mörka skuggor. Livet just så som det är.
Varmt välkommen ska du vara!
Uppdatering
Jag såg nu när jag läste inlägget hur kallt och misstänksamt det jag skrivit lät, det var verkligen inte min mening. Jag var tvungen att sluta skriva i en blogg jag hade tidigare med anledning av att någon kontaktat en anhörig till mig, därav min misstänksamhet.
Så återigen - hjärtligt välkommen att följa med mig på min resa genom mörker och ljus!
Varmt välkommen ska du vara!
Uppdatering
Jag såg nu när jag läste inlägget hur kallt och misstänksamt det jag skrivit lät, det var verkligen inte min mening. Jag var tvungen att sluta skriva i en blogg jag hade tidigare med anledning av att någon kontaktat en anhörig till mig, därav min misstänksamhet.
Så återigen - hjärtligt välkommen att följa med mig på min resa genom mörker och ljus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)