Ensamheten är tärande. Inte den yttre, där omges jag av vänner som gör mig gott. Utan den inre. Den där ensamheten som likt ett djur äter upp mig inifrån, den där ensamheten som jag inte kan tala med någon om. Den ensamhet som tar sig i form av känslan av att jag står i ett rum fullt med människor, människor som inte hör mig trots att jag skriker allt jag någonsin förmår tills luften går ur mig. Den känsla av övergivenhet som får mig att känna mig ensammast i världen.
Och när tystnaden och stillheten sänker sig är det som värst. Då är ensamheten påtagligare än någonsin. När jag ej längre kan gömma mig bakom människorna som finns runtomkring mig och på så sätt värja mig för ensamheten. Ensamheten, den tärande.
Roligt att du är tillbaka igen!!
SvaraRaderaDu skriver så levande, känner igen mig så väl i dina ord. kram
Som vanligt formulerar du mina tankar och känslor i ord, precis så är det. Åh så ensamt det kan kännas! Och det ÄR ensamt på ett sätt, det går inte att komma ifrån. Vi kan inte dela vår existens med någon annan, men vi kan stå brevid varandra och se på när vi existerar och i det finns det också något värde. Ensamheten måste vi nog lära oss att leva med och acceptera, men jag håller med dig om hur plågsamt det är. Ingenting gör mig så ledsen som känslan och insikten av att jag är ensam, instängd i min egen kropp.
SvaraRaderaJag står i alla fall brevid dig <3