Våga möt mig i smärtan
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter mig
Livet gör ont, det gör förbaskat ont. Jag är inte stark, även om jag ibland kanske tycks vara det. Om natten gråter jag. Endast då vågar jag visa hur jag egentligen känner, när ingen annan ser. Då blir jag det lilla barn som redan några år gammal var tvungen att lämna barndomen och växa upp alldeles för snabbt.
Jag undrar vad jag egentligen håller på med. Till vilket pris jag finns kvar och om det någonsin kommer att vara värt det.
Mina tankar rör sig i samma banor, men det enda jag vet säkert just nu är att vi måste fortsätta kämpa. Tänk inte på varför eller om det är värt det, bara gör det tills det blir ljusare. Det är bara att vänta...
SvaraRaderaKram
P.S. Går det att fixa så att kommentarsnamnet sparas? Som det är nu måste jag skriva in nytt varje gång...