Tåget kom med som kraft idag. Liksom det brukar göra. Enda skillnaden var att jag idag noterade det på ett annat sätt. Idag noterade jag farten. Den våldsamma kraften. Omedvetet. Jag tänkte hur fort det skulle gå. Hur snabbt jag skulle bli fri. Jag stod nära. Ett steg ifrån.
När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.
Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.
Men. Jag ska leva.
Starkt gjort! (att prata om det)
SvaraRaderaDet sägs ju att det är de som INTE pratar om det som går från tanke till handling. Så fortsätt prata!
Ditt harmoniska liv finns där ute och väntar på att bli upptäckt. Tvivla inte på det.
*kram*
Det är en oerhört stark känsla eller kanske insikt att känna och förstå vart man är vid ett sånt här tillfälle.
SvaraRaderaDet går liksom inte att förneka eller skaka av sig. Men jag tror också det är nyttigt. För att valet blir tydligt då. Valet att ta ett steg undan, att välja livet.
Och det är starkt av dig att prata om det, fortsätt med det. För gör man inte det är det nog lättare att svepas med i känslan nästa gång och då kanske valet inte finns där, eller inte är så tydligt. Då är det nog lätt att det blir fel. Att man gör något oåterkalleligt.
Jag tror medvetenheten är bra.
Jag har stått i samma situation flera gånger, och jag blir alltid så himla rädd.
SvaraRaderaSamtidigt är ju vår rädsla ett sunt tecken, det visar ju på att det inte är vad vi vill egentligen.
Och verkligen modigt av dig att prata om det, jag har alltid väldigt svårt att nämna självmordstankar, jag vill knappt erkänna att jag har dem. Det känns så oerhört stort och skrämmande, och jag vill ju leva egentligen..
Kram vännen <3