Kärnkraftsolycka

De flesta har nog hört om jordbävningen och tsunamin i Japan igår förmiddag. 1200 personer har rapporterats döda och fler befaras tillkomma. Några timmar senare började också ett kärnkraftverk i Fukushima att brinna och i förmiddags exploderade ett utrymme i detsamma. Det har blivit ett stort radioaktivt läckage, och man befarar en härdsmälta. Man evakuerar människorna som bor inom 2 mils radie från kärnkraftsverket, samtidigt som media försöker lugna genom att säga att läget är under kontroll och att det inte är någon fara.

Förra veckan lämnade jag in en skoluppgift, en novell, som handlade om liknande men då under andra omständigheter, år 1986 i Tjernobyl.    

Det är den sista vanliga dagen och det är vår. Grödorna har börjat spira och i aftonljuset denna fredagskväll står de som ett skimmer över åkrar och ängar. Solens låga strålar sneddar över markerna. Äppelskörden blir riklig i år, det syns på all blomning. Frostrisken är över. Det är vårdoft och gott för människorna i det bördiga landet som ligger endast någon mil nordväst om den lilla staden som snart ska bli känd över hela världen. Det är den sista veckan i april och det är fredag. Våren och ljuset närmar sig och aftonen övergår i natt som inte mörknar helt.

Människorna i den lilla staden och i landet strax i nordväst ska inom sju timmar drabbas av något som många av de som överlever senare kommer att jämföra med ett tredje världskrig. Bara så mycket obegripligare. Här bor de som drabbas först och hårdast, men ingen vet ännu någonting om detta.

Pjotr och Natasja dukar tillsammans upp kvällsvarden. Surdegsbröd, potatis, kött och surkål. Att denna måltid blir den sista de äter tillsammans vet de ingenting om. Doften från det varma teét genomströmmar kvällen och samovaren hålls varm. Under dessa kvällstimmar finns mycket att tala om - om den goda sådden, om arbete och politik. Så också om varandra. Det är den sista kvällen i det gamla livet och ändå är allt som vanligt. Snart ska människorna gå till sängs, älska och somna inför en ny morgondag. En morgondag som kommer att bli annorlunda allt vad de överlevande tidigare varit med om.

Strax norr om den lilla staden, vars namn om mindre än en vecka kommer att vara vida känt, har arbetarna just påbörjat nattskiftet. Driftsoperatörerna startar säkerhetstestet som ska utvärdera driftsäkerheten vid ett eventuellt strömavbrott. Männens tillförsikt är stor. Den är stor ända till dess de hör dånet och inser instabiliteten när vattnet kokat bort. Kedjereaktionen blir okontrollerbar. Så en öronbedövande explosion, tätt följd av ytterligare några. Klockan visar 01.23.58. En låga lyser upp allting och flamman tycks nå själva himlen med sina svavelgula färger. Brandmännen rycker ut som till en vanlig brand. Pjotr är bland de första på plats. Hettan är olidlig och sotflagor faller likt svart snö. Klockan slår fyra... fem... sex...

Natasja är ännu lugn. Pjotr är en erkänd brandman i staden och har blivit inkallad många gånger förut. Han är atletiskt byggd, stark och i mycket god fysisk kondition. natasja somnar om igen, trött efter de få timmarnas sömn efter en arbetssam vecka.

Vid sjutiden på morgonen kommer meddelandet att brand- och nattarbetare vid kärnkraftverket ska läggas in på sjukhus. En effektiv poliskedja slås runt byggnaden. Endast ambulanser släpps innanför spärren, inga anförvanter. Kvinnorna, vars män fanns vid olycksplatsen för bara några timmar sedan, måste stanna utanför.

Hur många som dör direkt vet ingen. Allra minst de officiella källorna som i framtiden kommer att uppge dem till tre. Postumt utnämns de både som ansvariga för det skedda och som hjältar för att de försökt att stoppa förloppet.

Soldater börjar sanera gatorna med ett vitt pulver. I luften ovanför den brinnande lågan börjar helikoptrarna under dagen att bombardera härden med kemikalier för att få stopp på kedjereaktionen, men åtgärden misslyckas. De modiga piloterna vet inte när de flyger att de mycket snart kommer att dö. Inom några timmar upp till tre veckor kommer de att dö av gammastrålning, den farligaste typen av strålning när det gäller omedelbara skador. Den dödar inom några timmar om dosen är så hög som vissa av piloterna utätter sig för. De som flyger lite längre ifrån har mellan två och tre veckor kvar att leva, då deras blodbildande organ nu förstörs. 

Bland kvinnorna utanför sjukhuset går ryktet att de akut skadade männen ska föras till en stor stads universitetssjukhus, där resurser finns att tillgå. Då kläderna de haft på sig blivit sönderbrända uppmanas kvinnorna hämta andra kläder till sina män. All kollektivtrafik är satt ur spel, och när kvinnorna kommer tillbaka med väskor har det enda plan som går redan lyft i den ljumma kvällningen där kaos råder. Denna vårnatt, mindre än ett dygn efter att allt varit som vanligt, rullar brandbilar i en strid ström åt ena hållet och hundratals bussar åt motsatt håll. Evakuering förbereds. I radion meddelas att alla måste lämna sina hem och att staden ska vara utrymd i tre till fem dygn. Somliga är upprymda medan andra gråter. 

Dagarna som följer kämpar Natasja, tillsammans med två andra kvinnor som även deras män befinner sig på sjukhuset, för att få träffa Pjotr. Trots paralyserande rädsla och förlamande trötthet kämpar hon för att åter få se sin älskade. Efter stränga förhållningsorder kring vad som gäller i den sjukes närhet får Natasja slutligen sin vilja igenom. Den man vars rum hon visas in i känner hon vid första anblicken inte igen. Hans kropp är uppsvälld, han har tappat allt hår och huden har ändrat färg. Han kan ej längre äta, ej heller forma orden hörbart. 

I dagar och nätter vakat Natasja vid Pjotrs sida. Smärtsamt följer hon hans dödskamp, betraktar det omänskliga lidande hennes älskade går igenom. Hans kropp skälver trots lugnande medicin och smärtstillande tabletter. Så till sist faller himlen. Hon håller hans hand när den barmhärtigt sänker sig och skänker honom frid. 

I det lilla landet strax i nordväst tänds som vanligt eldarna i valborgstid, för vårt beskydd enligt gammal tro. Dofterna stiger åter ur varm jord och från växande gräs. Människorna plöjer sina jordar och många djur är redan släppta i bet. Allting är sig likt. Ändå är ingenting som vanligt. Ingenting kommer någonting att bli som vanligt, ty av det gamla livet finns ingenting kvar. 

Det är den första dagen i det nya livet. Om morgondagen vet människan ingenting.