Om självmord

Ofta slås jag av hur viktigt det faktiskt är att ventilera de tankar jag bär. Att få berätta, skriva och rita hur jag känner tar inte bort den ändlösa smärtan, men de allra vassaste kanter suddas ut och hjälper mig att se min situation ur andra perspektiv. När jag istället håller inne med alla frågor och tankar växer de sig fort starkare och upptar snart hela min tankeverksamhet.
Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.

Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.

Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.

Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut.

Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!
Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt.

DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.