Jag är i Uppsala och mår bra, jättebra.
Jag ser de vackra färgerna löven skiftar i, jag fylls av värme när jag ser mammor och pappor le mot sina barn. Ibland bubblar jag nästan över av pur glädje över en liten, egentligen obetydlig grej.
Jag lever och känner en självständighet och en styrka jag aldrig någonsin tagit för självklar att jag besitter.
Jag tror att det här är rätt för mig. Att jag äntligen hittat en väg som kan föra mig framåt.
onsdag 12 oktober 2011
fredag 23 september 2011
Fredag
Jag har haft en helt underbar vecka i Uppsala med jobb, vänner, jobbintervjuer, musik. Jag har befunnit mig i ett slags glädjerus. Kanske för att allt har klaffat i veckan. Kanske för att jag känt mig välkommen och uppskattad. Kanske för att ag känner att jag faktiskt är på väg hemifrån nu för att stå på mina egna ben. Den stunden jag väntat på så oerhört länge.
Idag har jag känt att livet har återvänt. En intensiv känsla, svår att sätta fingret på. I veckan har jag levt.
Idag har jag känt att livet har återvänt. En intensiv känsla, svår att sätta fingret på. I veckan har jag levt.
fredag 9 september 2011
Stabilt
Jag är okej. Jag förlorar mig själv emellanåt, men att hitta tillbaka upp, upp på rätt väg går allt snabbare. Det försöker jag ta vara på.
För jag vill ju, även om jag vet att det kommer att ta tid och att jag kommer att kunna falla ned i det bottensvarta hålet igen, komma till den punkten då jag är trygg. Tidigare har likgiltigheten sagt mig att det ändå inte spelar någon roll, att det inte skulle förändra något. Nu vet jag att det gör det. Nu strävar jag efter ett annat, mindre destruktivt sätt att leva. Nu accepterar jag mig själv på ett annat sätt. Jag förhåller mig till vad som är omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Säkert inte fullt ut som det vore önskvärt, men förändring tar tid. Både yttre och inre förändring. Också det försöker jag acceptera.
Jag vill, utan att ljuga för mig själv, kunna säga att jag mår bra. Och jag tror att den dagen så småningom kommer. Inte idag, inte imorgon. Men så småningom, när jag fått distans till vad som så länge varit och bara ärren och inte själva såren finns kvar.
I korta ögonblick kan jag säga det redan nu. Att jag faktiskt mår bra.
Det i sig är för mig en stor seger!
1-0 till livet.
För jag vill ju, även om jag vet att det kommer att ta tid och att jag kommer att kunna falla ned i det bottensvarta hålet igen, komma till den punkten då jag är trygg. Tidigare har likgiltigheten sagt mig att det ändå inte spelar någon roll, att det inte skulle förändra något. Nu vet jag att det gör det. Nu strävar jag efter ett annat, mindre destruktivt sätt att leva. Nu accepterar jag mig själv på ett annat sätt. Jag förhåller mig till vad som är omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Säkert inte fullt ut som det vore önskvärt, men förändring tar tid. Både yttre och inre förändring. Också det försöker jag acceptera.
Jag vill, utan att ljuga för mig själv, kunna säga att jag mår bra. Och jag tror att den dagen så småningom kommer. Inte idag, inte imorgon. Men så småningom, när jag fått distans till vad som så länge varit och bara ärren och inte själva såren finns kvar.
I korta ögonblick kan jag säga det redan nu. Att jag faktiskt mår bra.
Det i sig är för mig en stor seger!
1-0 till livet.
lördag 27 augusti 2011
Min bror flyttar ut...
... och hans rum hyrs ut till två ryssar. Det känns konstigt. Som att familjen ombildas, fast jag vet att den ju naturligtvis inte gör det. Må jag tyckas bitter, men det känns som att de kommer innanför mitt revir. För nära, för snart. Min fina bror, som jag levt tillsammans med i snart 21 år, hinner knappt flytta ut förrän hans rum upptas av två för mig helt främmande människor. Som att brors plats fysiska plats kan ersättas bara sådär. Ja, jag vet att jag tänker trångsynt, naturligtvis är det bra att rummet kommer till användning. Och jag vet att jag som inte betalar hyran naturligtvis inte kan ha något ord med i det hela, men hela situationen gör mig ändå frustrerad. Särskilt också eftersom det är jag som har fått sköta kontakten med våra inneboende via mammas mail, tvingats låtsas vara mamma. Hon menar att hon inte är teknisk nog att kunna maila och att hon dessutom inte har tid. Våra arbetssituationer ser ut som så att jag sommarjobbar heltid och hon är arbetslös. Ändå har hon inte tid. Jag har varit igång och städat huset i ett sedan kl 9 imorse för att det ska se åtminstone någon fräschare ut. Mamma är inte hemma för tillfället och våra inneboende kommer någon gång under eftermiddagen. Det är jag som ska välkomna dem. Det känns så orättvist!
Fattas bara att jag förväntas vara sällskapsdam eller passupp åt ryssarna.
Fattas bara att jag förväntas vara sällskapsdam eller passupp åt ryssarna.
torsdag 25 augusti 2011
Ett skolbarn
Jag ser ett skolbarn på väg hem från skolan. Hennes mamma går stolt bakom och filmar den lilla flickans ryggtavla som till stor del täcks av en oproportionerligt stor ryggsäck. Hon skuttar fram, och jag hinner se att en glugg ersätter en av framtänderna. Jag gissar att flickan precis börjat första klass. Hon ser glad ut, lycklig. Jag ler. För ett ögonblick tillåter jag mig att själv drömma mig tillbaka till den tiden. Och jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv skulle sätt ut om jag bara gjort andra val, tagit andra vägar än de jag tog, som bidragit till att livet nu ser ut som det gör. Jag ser på flickan när vi är i jämnhöjd med varandra, och tänker att jag önskar att hon följer sitt hjärta och att hennes föräldrar hinner se om något är fel innan det gått för långt. Mycket kan stoppas om det ännu är i sin linda. Flickan strålar. Jag ler mot henne och mot mamman som följer med kameramobilen i högsta hugg tätt bakom.
När vi passerat varandra kan jag inte låta bli att vända mig om. Två ryggtavlor, en flicka och hennes mor. Jag ler fortfarande och känner att livet i små glimtar faktiskt är vackert.
När vi passerat varandra kan jag inte låta bli att vända mig om. Två ryggtavlor, en flicka och hennes mor. Jag ler fortfarande och känner att livet i små glimtar faktiskt är vackert.
tisdag 23 augusti 2011
tisdag
Vill mest bara gråta just nu
Men vad hjälper det när den enda som kan ta emot mina tårar och min förtvivlan är katten?
Men vad hjälper det när den enda som kan ta emot mina tårar och min förtvivlan är katten?
onsdag 17 augusti 2011
En sommar
En sommar. Åter till ända. En sommar i ett liv som stundtals känns så vackert och genuint värdefullt. Men också ett liv som stundtals kantas av taggar och tvivel. Dag följer på dag, likt ett självgående maskineri, och jag undrar ofta tyst för mig själv om det är det här som är livet.
Nu är efter. Nu är efter studenten, den tid som egentligen kunde vara fylld med självförverkligande och strävan mina mål, tiden för att förverkliga den längtan som jag så länge förvarat i mitt hjärtas allra innersta vrå.
Mitt fokus har den senaste tiden legat på att medla, jag har stångat mig blodig för att min fortfarande hemmavarande bror ska orka flytta hemifrån. Jag har försvarat, tröstat och försökt stilla tvivlen. Jag önskar så att min bror får pröva sina vingar. Tiden för det är nu, och jag vet att de bär honom.
Jag har i detta glömt bort mig själv. Eller sanningen är nog att min ork inte räckt för att slåss både för bror och för mig. Så jag blir kvar hemma, i alla fall i höst. Jag ska gå en 6 veckors heltidsutbildning i att vara egen företagare. Omgivningen bekräftar hur klokt det är. Jag är ju så ambitiös och kompetent. Så ung och duktig. Jag ler och säger - ja, det här ser jag verkligen fram emot! Men inuti. Jag tänker bort, vet inte vad jag känner. Jag är egentligen livrädd.
Jag tror att jag måste få tiden. För att hinna samla mig. Hitta rätt. Tänka rätt. Göra rätt. Och innan dess - något som i mångas ögon kan tyckas så enkelt - bara orka vara. Finnas till. Finnas här.
Och det slår mig, hur jag fortfarande undrar om det finns en annan verklighet. Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Den tanken gör mig ledsen.
Jag önskar att jag hade kraft och mod att våga tro. På livet, men kanske framförallt på mig själv.
Nu är efter. Nu är efter studenten, den tid som egentligen kunde vara fylld med självförverkligande och strävan mina mål, tiden för att förverkliga den längtan som jag så länge förvarat i mitt hjärtas allra innersta vrå.
Mitt fokus har den senaste tiden legat på att medla, jag har stångat mig blodig för att min fortfarande hemmavarande bror ska orka flytta hemifrån. Jag har försvarat, tröstat och försökt stilla tvivlen. Jag önskar så att min bror får pröva sina vingar. Tiden för det är nu, och jag vet att de bär honom.
Jag har i detta glömt bort mig själv. Eller sanningen är nog att min ork inte räckt för att slåss både för bror och för mig. Så jag blir kvar hemma, i alla fall i höst. Jag ska gå en 6 veckors heltidsutbildning i att vara egen företagare. Omgivningen bekräftar hur klokt det är. Jag är ju så ambitiös och kompetent. Så ung och duktig. Jag ler och säger - ja, det här ser jag verkligen fram emot! Men inuti. Jag tänker bort, vet inte vad jag känner. Jag är egentligen livrädd.
Jag tror att jag måste få tiden. För att hinna samla mig. Hitta rätt. Tänka rätt. Göra rätt. Och innan dess - något som i mångas ögon kan tyckas så enkelt - bara orka vara. Finnas till. Finnas här.
Och det slår mig, hur jag fortfarande undrar om det finns en annan verklighet. Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Den tanken gör mig ledsen.
Jag önskar att jag hade kraft och mod att våga tro. På livet, men kanske framförallt på mig själv.
onsdag 3 augusti 2011
torsdag 14 juli 2011
torsdag
skrämmande mörker
tystnad och ensamhet
panik och själen i spillror
--------------------------
tystnad och ensamhet
panik och själen i spillror
--------------------------
torsdag 7 juli 2011
När jag rusar från mig själv, i en längtan att bli fri
Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän
Må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand
Må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand
måndag 27 juni 2011
God bless the child
orosklump i magen och ett virrvarr av tankar
skrämmande likgiltighet
förtvivlan och djup sorg
Och en hemlighet, svårare än någon annan, som jag inte kan berätta för någon. Det gör för ont, det går inte.
Jag greppar pennan och skriver. Skriver och ritar, nästintill frenetiskt. Jag måste ventilera. Måste, måste. Annars fixar jag det inte.
Det är natt nu, och jag borde sova. Men ensamheten och stillheten skrämmer mig.
God bless the child
torsdag 23 juni 2011
Midsommar
Ja, det är ju jag som är löjlig. Klart att det mesta omkring mig är positivt. Klart att jag har det bra, egentligen. Jag har bara inte vett att se det.
Imorgon är det midsommar. Då blir det öl och nubbar för att fira att jag har det så bra. Skål!
Näe, jag kan inte se det. Jag kan inte genuint känna det. Allt det positiva omkring mig. Små glimtar då och då, men inte mycket mer. Några minuters andrum när jag är fri från tankarna, sen är de där igen. Om och om igen. Och det finns inget att fira imorgon. Ingenting alls. Skål för att glömma. Om så bara för en kväll.
Men, det blir bättre. Jag vet ju det.
Jag önskar er en fin midsommar!
Imorgon är det midsommar. Då blir det öl och nubbar för att fira att jag har det så bra. Skål!
Näe, jag kan inte se det. Jag kan inte genuint känna det. Allt det positiva omkring mig. Små glimtar då och då, men inte mycket mer. Några minuters andrum när jag är fri från tankarna, sen är de där igen. Om och om igen. Och det finns inget att fira imorgon. Ingenting alls. Skål för att glömma. Om så bara för en kväll.
Men, det blir bättre. Jag vet ju det.
Jag önskar er en fin midsommar!
onsdag 22 juni 2011
Forever young
Jag väger fördelar mot nackdelar, men de senare är fler.
Jag väger mening mot meningslöshet, men meningslösheten är större.
Vad är då poängen?
Jag väger mening mot meningslöshet, men meningslösheten är större.
Vad är då poängen?
söndag 19 juni 2011
Söndag
Tack fina, fina ni! Jag hade en underbar studentdag! Under studentmottagningen hemma kände jag verkligen på riktigt hur många fina vänner jag har. En vän till familjen hade till och med gjort en sång om och till mig som han framförde under mottagningen. Fantastiskt! Nu är jag officiellt arbetslös ;)
Mamma är på mig konstant nu för att jag ska försöka övertala min bror att söka psykoterapi. Kul? Nej. Rättvist? Nej. Hur jag än försöker kan jag inte se vad jag har med saken att göra.
Mamma är på mig konstant nu för att jag ska försöka övertala min bror att söka psykoterapi. Kul? Nej. Rättvist? Nej. Hur jag än försöker kan jag inte se vad jag har med saken att göra.
måndag 13 juni 2011
Imorgon ska jag vara lycklig
Kan man bestämma det på förhand, att vara lycklig? Beställa känslan liksom? Nja, tveksamt, men hur som helst kan jag låta bli att på förhand bestämma att min lyckliga dag inte blir lycklig.
Jag tar studenten imorgon. Studenten! Det känns helt overkligt. Konstigt, härligt, läskigt, spännande, och just overkligt. Nu är det min tur. Slutet säger en del, andra säger början. Vad jag säger beror på min dagsform.
För precis ett år sedan skrev jag såhär:
Efter att ha lekt sommarlycklig i vit avslutningsklänning och sjungit om studentens lyckliga dag och om den blomstertid som kommer så känner jag att det faktiskt är sommar. Jag har klarat mig igenom andra gymnasieåret, och är nu inne på mitt tjugonde levnadsår. Märklig tanke, jag hade ju bestämt mig för att inte bli 19…
Om ett år är det alltså jag som står där med en mössa i handen. Då är det min lyckliga dag. Men det är ju om ett helt år, och mycket kan komma att hända till dess. Det som nu nästan känns som ett hån: ”lyckliga dag”, det kanske blir en lycklig dag, på riktigt. En upplevelse av äkta lycka. Undrar hur det känns…
Och, hur avlägset det än kändes då, så är jag faktiskt här nu. Jag kom i mål, trots allt. Inte med de betyg jag önskade, men ändå, jag tog mig igenom. Jag gav inte upp, och är nu inne på mitt tjugoförsta levnadsår. Någonstans, långt inom mig, känner jag något som påminner om stolthet.
Imorgon är det champagnefrukost, fotografering, studentlunch, konsert, mösspåtagning, utspring, studentmottagning och sedan fest. Imorgon står jag där, med vita mössan i handen.
Tack fina, fina ni för alla varma tankar ni skickar, ni betyder mycket!
Kram på er!
Jag tar studenten imorgon. Studenten! Det känns helt overkligt. Konstigt, härligt, läskigt, spännande, och just overkligt. Nu är det min tur. Slutet säger en del, andra säger början. Vad jag säger beror på min dagsform.
För precis ett år sedan skrev jag såhär:
Efter att ha lekt sommarlycklig i vit avslutningsklänning och sjungit om studentens lyckliga dag och om den blomstertid som kommer så känner jag att det faktiskt är sommar. Jag har klarat mig igenom andra gymnasieåret, och är nu inne på mitt tjugonde levnadsår. Märklig tanke, jag hade ju bestämt mig för att inte bli 19…
Om ett år är det alltså jag som står där med en mössa i handen. Då är det min lyckliga dag. Men det är ju om ett helt år, och mycket kan komma att hända till dess. Det som nu nästan känns som ett hån: ”lyckliga dag”, det kanske blir en lycklig dag, på riktigt. En upplevelse av äkta lycka. Undrar hur det känns…
Och, hur avlägset det än kändes då, så är jag faktiskt här nu. Jag kom i mål, trots allt. Inte med de betyg jag önskade, men ändå, jag tog mig igenom. Jag gav inte upp, och är nu inne på mitt tjugoförsta levnadsår. Någonstans, långt inom mig, känner jag något som påminner om stolthet.
Imorgon är det champagnefrukost, fotografering, studentlunch, konsert, mösspåtagning, utspring, studentmottagning och sedan fest. Imorgon står jag där, med vita mössan i handen.
Tack fina, fina ni för alla varma tankar ni skickar, ni betyder mycket!
Kram på er!
lördag 11 juni 2011
onsdag 8 juni 2011
onsdag
Bal igår. Fina människor, bra musik och god mat. Samvaro och skratt.
Efterfest till 04 imorse. Dans, skratt. Vänner.
Ändå. Imorse. Som att ingenting angick mig. Som att ingenting någonsin angått mig. Varken gårdagen eller något annat. Jag känner igen känslan, väl. Känslomässigt tar likgiltigheten luften ur mig, intellektuellt är jag inte förvånad. Jag har stressat mycket den senaste tiden. Stressat inför balen och studenten med allt vad dessa tillställningar innebär, stressat med de sista inlämningarna i skolan, med ansökningar osv.
Nu. Tid att andas. Att tänka tillbaka, att försöka se framåt. Tid också att bara vara.
På tisdag tar jag studenten. Jag hoppades att jag skulle kommit längre med mig själv under dessa tre år än vad jag gjort. Hoppades så mycket.
Studenten. Ett slut. Nu har jag fullföljt vad jag åtagit mig, klarat mina måsten.
Jag är färdig nu
Efterfest till 04 imorse. Dans, skratt. Vänner.
Ändå. Imorse. Som att ingenting angick mig. Som att ingenting någonsin angått mig. Varken gårdagen eller något annat. Jag känner igen känslan, väl. Känslomässigt tar likgiltigheten luften ur mig, intellektuellt är jag inte förvånad. Jag har stressat mycket den senaste tiden. Stressat inför balen och studenten med allt vad dessa tillställningar innebär, stressat med de sista inlämningarna i skolan, med ansökningar osv.
Nu. Tid att andas. Att tänka tillbaka, att försöka se framåt. Tid också att bara vara.
På tisdag tar jag studenten. Jag hoppades att jag skulle kommit längre med mig själv under dessa tre år än vad jag gjort. Hoppades så mycket.
Studenten. Ett slut. Nu har jag fullföljt vad jag åtagit mig, klarat mina måsten.
Jag är färdig nu
fredag 3 juni 2011
Äntligen!
Nu har jag bestämt mig för klänning. Äntligen! Det blev inget av de tidigare alternativen, men jag tycker om den :) Tack för er hjälp!
På söndag ska jag prova min sminkning och frisyr som en kompis till mig ska fixa. Det går bra nu!
Trevlig helg!
tisdag 31 maj 2011
Nu börjar jag bli tjatig...
... men jag behöver er hjälp än en gång. Återigen handlar det om val av balklänning. Det är underbart att ryckas med och låta tankarna upptas av fix och bestyr inför bal och student!
De två balklänningarna jag visat er tidigare är det lite jobb med för att jag ska kunna ha dem, därför söker jag ytterligare alternativ. Här kommer ett!
Stort tack också för era peppande ord i mitt förra inlägg, det värmer mycket!
De två balklänningarna jag visat er tidigare är det lite jobb med för att jag ska kunna ha dem, därför söker jag ytterligare alternativ. Här kommer ett!
Och de två tidigare såg ut såhär:
Funkar den blå som alternativ eller var den helt fel på mig? I färg och vilka former den framhäver.. Jag vill inte se klumpig ut...
Och har ni tips på håruppsättning får ni också gärna skicka en länk om den finns på internet :)
Tjejjigt och ytligt, men jag gillar´t! :)
Stort tack också för era peppande ord i mitt förra inlägg, det värmer mycket!
söndag 29 maj 2011
Wellness
Jag mår jättebra nu, toppen! Sommaren är här, det går bra i skolan och jag har finfina vänner. Jag är jätteglad och tacksam. Jag har det bra, riktigt bra! :) :) Jag tar studenten om två veckor och sen får jag förhoppningsvis jobb i höst, superhärligt!
Livet är verkligen himla fint! :)
Livet är verkligen himla fint! :)
onsdag 25 maj 2011
Som luft
Jag är verkligen negativ nu, jag vet. Jag ska försöka vända det, men jag är bara.. så ledsen.
Så ledsen för att allt är som det är och för att jag är som jag är. För att omständigheterna är som de är.
Ledsen bland annat för att jag igår fick höra hemma att jag var som luft för personen ifråga.
Vad svarar man på det?
Vad svarar man när marken redan rämnat och man inte har någon marginal för ytterligare fall?
Nej, jag kan inte bara skita i det. Jag kan inte förbise uttalandet och släta över med att personen ifråga är sjuk. Det går rakt in i hjärtat ändå. Rakt in.
Och smärtar.
Och svärtar.
Så ledsen för att allt är som det är och för att jag är som jag är. För att omständigheterna är som de är.
Ledsen bland annat för att jag igår fick höra hemma att jag var som luft för personen ifråga.
Vad svarar man på det?
Vad svarar man när marken redan rämnat och man inte har någon marginal för ytterligare fall?
Nej, jag kan inte bara skita i det. Jag kan inte förbise uttalandet och släta över med att personen ifråga är sjuk. Det går rakt in i hjärtat ändå. Rakt in.
Och smärtar.
Och svärtar.
måndag 23 maj 2011
Betyg
Har i dagarna fått reda på några slutbetyg i avslutade kurser.
Psykologi - mvg
Körsång - mvg
Svenska - mvg
Kulturhistoria - mvg
"Det kommer gå bra för dig, S!"
Orden känns som ett hån. Det kommer gå bra för dig. Alltså. Det är betygen som gör det.
Så skönt. Inget att oroa sig för alltså. Jag kan koppla av.
Det kommer gå bra för mig.
HAHA.
Psykologi - mvg
Körsång - mvg
Svenska - mvg
Kulturhistoria - mvg
"Det kommer gå bra för dig, S!"
Orden känns som ett hån. Det kommer gå bra för dig. Alltså. Det är betygen som gör det.
Så skönt. Inget att oroa sig för alltså. Jag kan koppla av.
Det kommer gå bra för mig.
HAHA.
fredag 20 maj 2011
...
Det är skönt att veta att det åtminstone finns något man är bra på.
Synd bara att det är att misslyckas.
Synd bara att det är att misslyckas.
onsdag 18 maj 2011
Illusionen av idyll
Tänk så lätt det är att luras. Gång på gång kommer jag på att det är just precis det jag gör. Ja, nästan jämt, trots att jag egentligen föraktar det. Jag serverar min omgivning känslan av att allt är bra, som det ska vara. Att allt är i in ordning. Ingenting är i sin ordning! Ingenting. Inom mig skär det som av tusen brinnande knivar. Inom mig skriker jag av smärta och och allt rasar samman gång på gång. Men inte ett ljud kommer över mina läppar. De leende. De som är med och bidrar till idyllen. Bidrar till illusionen av att allting är som det ska.
Ni Kanske tror mig
när jag skrattar,
att jag mår bättre när jag ler.
När inte glansen finns i ögat
finns det nån som tåren ser?
......När inga tårar finns att torka,
när jag skrattar bort min gråt.
När jag sväljer alla känslor
för att känna är för svårt.
Jag sväljer all förtvivlan,
jag flyr bort från min tår.
När jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?
när jag skrattar,
att jag mår bättre när jag ler.
När inte glansen finns i ögat
finns det nån som tåren ser?
......När inga tårar finns att torka,
när jag skrattar bort min gråt.
När jag sväljer alla känslor
för att känna är för svårt.
Jag sväljer all förtvivlan,
jag flyr bort från min tår.
När jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?
(okänd)
tisdag 17 maj 2011
Studentklänning
Nu har jag ett sånt där stort klänningsproblem igen... ;) Jag älskar känslan av att vara ytlig, att ha "problem" med vad jag vet egentligen är skitsaker. Det är underbart att känna sig normal och kunna ingå i diskussionerna i skolan om vilken frisyr, vilka skor etc. man ska ha på balen och studenten. En gemensam beröringspunkt med de andra och inte den totala ensamheten som ligger som ett hölje kring de tankar som annars utgör mitt liv.
Denna gång gäller det studentklänning! Vilken av dessa två passar bäst och framhäver mina extrakilon minst?
Denna gång gäller det studentklänning! Vilken av dessa två passar bäst och framhäver mina extrakilon minst?
(min riktiga hudton är någonstans däremellan, bilderna är tagna i två olika ljus)
måndag 16 maj 2011
Stress
Sitter för tillfället och söker jobb och anmäler mitt intresse till lägenheter. Det känns mest bara tufft och inte alls så förväntansfullt och roligt som jag önskat. Hur ska jag fixa det här?
Imorgon ska jag till hälsocentralen och kolla upp en leverfläck som mamma tycker har förändrats. Trots att det med största sannolikhet inte är något konstigt alls känns det olustigt. Mycket också för att vi förra veckan fick ett besked om att en nära vän till familjen har en elakartad tumör.
Idag hade jag prov, imorgon har jag skriftlig inlämning. På torsdag ska jag hålla tal (muntligt anförande, nationellt prov) som jag inte hann förra veckan och på fredag har jag sista provet för veckan. Det är en i mina ögon orimlig stress.
Blunda och djupandas.
Imorgon ska jag till hälsocentralen och kolla upp en leverfläck som mamma tycker har förändrats. Trots att det med största sannolikhet inte är något konstigt alls känns det olustigt. Mycket också för att vi förra veckan fick ett besked om att en nära vän till familjen har en elakartad tumör.
Idag hade jag prov, imorgon har jag skriftlig inlämning. På torsdag ska jag hålla tal (muntligt anförande, nationellt prov) som jag inte hann förra veckan och på fredag har jag sista provet för veckan. Det är en i mina ögon orimlig stress.
Blunda och djupandas.
söndag 15 maj 2011
onsdag 11 maj 2011
Djupdykning
Den här veckan är en helvetesvecka.
Måndag: 5h långt prov
Tisdag: 2h långt prov
Torsdag: 8.00 leda idrottslektion, 9.30 eventuellt tal (nationellt prov), 13.00 muntlig redovisning psykologi, 15.00 redovisning teckenspråk
Fredag: 8.00 prov teckenspråk
Förutom detta vanliga lektioner och inlämningsuppgifter.
Igår, när jag satt och slet med mitt tal, bröt jag ihop. Allt brast och jag kunde inte sluta gråta. Jag har alltför höga krav och nöjer mig inte med VG. Det visar ju svart på vitt hur dålig jag är!
Jag mår väldigt dåligt för tillfället, stressen tar fullständigt kål på mig. Jag sover i snitt 5h/natt, har ofta huvudvärk och kräktes idag utan anledning. Jag är yr och av och till svartnar det för mig.
Min klassföreståndare har kallat mig på möte. Hon är rädd att jag är på väg att bli utbränd.
Låt det svartna. Låt mig gå under.
Jag skiter i det.
Jag skiter i allt.
Jag orkar helt enkelt inte.
Måndag: 5h långt prov
Tisdag: 2h långt prov
Torsdag: 8.00 leda idrottslektion, 9.30 eventuellt tal (nationellt prov), 13.00 muntlig redovisning psykologi, 15.00 redovisning teckenspråk
Fredag: 8.00 prov teckenspråk
Förutom detta vanliga lektioner och inlämningsuppgifter.
Igår, när jag satt och slet med mitt tal, bröt jag ihop. Allt brast och jag kunde inte sluta gråta. Jag har alltför höga krav och nöjer mig inte med VG. Det visar ju svart på vitt hur dålig jag är!
Jag mår väldigt dåligt för tillfället, stressen tar fullständigt kål på mig. Jag sover i snitt 5h/natt, har ofta huvudvärk och kräktes idag utan anledning. Jag är yr och av och till svartnar det för mig.
Min klassföreståndare har kallat mig på möte. Hon är rädd att jag är på väg att bli utbränd.
Låt det svartna. Låt mig gå under.
Jag skiter i det.
Jag skiter i allt.
Jag orkar helt enkelt inte.
måndag 9 maj 2011
Tips önskas igen!
Nu behöver jag hjälp igen!
Jag går ju sista året på gymnasiet, och nu på torsdag ska jag göra mitt absolut sista nationella prov någonsin. Skönt! Var och en i klassen ska hålla varsitt tal, ett 5 min långt anförande. Temat är språk och signaler/ tecken och kommunikation, och det är alltså vi själva som ska skriva talet.
Och precis när jag behöver den som bäst, tycks all kreativitet vara som bortblåst. Mitt PM ska vara inlämnat imorgon och jag har verkligen inte en susning om vad mitt tal ska handla om.
Så snälla ni, har ni någon som helst idé kring något jag kan tala om som på något sätt kan knyta an till språk och signaler/ tecken och kommunikation så är jag oändligt tacksam för förslag! Allt välkomnas, det behöver inte vara djupt eller svårt...
Det känns... mer än jobbigt att stå på ruta noll när jag ska hålla mitt muntliga anförande på torsdag.
Hjälp!
Jag går ju sista året på gymnasiet, och nu på torsdag ska jag göra mitt absolut sista nationella prov någonsin. Skönt! Var och en i klassen ska hålla varsitt tal, ett 5 min långt anförande. Temat är språk och signaler/ tecken och kommunikation, och det är alltså vi själva som ska skriva talet.
Och precis när jag behöver den som bäst, tycks all kreativitet vara som bortblåst. Mitt PM ska vara inlämnat imorgon och jag har verkligen inte en susning om vad mitt tal ska handla om.
Så snälla ni, har ni någon som helst idé kring något jag kan tala om som på något sätt kan knyta an till språk och signaler/ tecken och kommunikation så är jag oändligt tacksam för förslag! Allt välkomnas, det behöver inte vara djupt eller svårt...
Det känns... mer än jobbigt att stå på ruta noll när jag ska hålla mitt muntliga anförande på torsdag.
Hjälp!
lördag 7 maj 2011
And here we go!
Tack för er hjälp, det lutar åt den klarröda klänningen! :)
Jag tänker mycket. Kanske alldeles för mycket? Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa för andra att jag duger. Aldrig någonsin skulle jag våga tänka tanken att jag duger för den jag är. Jag ska egentligen inte behöva tänka så. Men jag har liksom vant mig att leverera när det krävs. Vant mig att vara duktig. Lydig flicka. Lydiga flickor säger inte emot! Lydiga flickor vet vad som förväntas av dem långt innan någon uttalat det.
Ändå. Ändå är det någonting inom mig som börjar vakna till liv. Någonting som inte funnits där förut. Kanske är det vad man säger ett 'jävlar anamma'? Jag känner inte igen det och jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker om det. Men jag går inte emot känslan, utan jag låter den finnas där för att se hur den vill komma att utvecklas. Jag är så mycket mer än en lydig liten flicka. Jag känner ett trots. En vilja att vara bekäftig, retsam. En vilja att slå näven i bordet. En vilja att inte längre backa undan. Att inte till varje pris anpassa mig efter andra. Att börja leva själv. "Du anpassar dig till döds, S", sa min terapeut en gång. Jag förstod inte vad hon menade med det, men nu tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menade, och att jag till och med kan se det själv. Det är dags att börja bli mer självständig. Jag tror att det är det som är kärnan i det som börjar väckas till liv inom mig.
Jag känner mig för tillfället lite som Lilla My, viljestark och busig. Och när Lilla My är arg, då bits hon. Passa er... ;)
Känslan är ovan, men jag tror inte att den för det behöver vara tokig. Kanske är det dags att för en gångs skull bejaka vad jag känner och inte som vanligt förtränga det? Kanske är det dags att successivt lämna den av omgivningen lydiga formade flickan bakom mig?
Ja, nu jävlar!
Jag tänker mycket. Kanske alldeles för mycket? Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa för andra att jag duger. Aldrig någonsin skulle jag våga tänka tanken att jag duger för den jag är. Jag ska egentligen inte behöva tänka så. Men jag har liksom vant mig att leverera när det krävs. Vant mig att vara duktig. Lydig flicka. Lydiga flickor säger inte emot! Lydiga flickor vet vad som förväntas av dem långt innan någon uttalat det.
Ändå. Ändå är det någonting inom mig som börjar vakna till liv. Någonting som inte funnits där förut. Kanske är det vad man säger ett 'jävlar anamma'? Jag känner inte igen det och jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker om det. Men jag går inte emot känslan, utan jag låter den finnas där för att se hur den vill komma att utvecklas. Jag är så mycket mer än en lydig liten flicka. Jag känner ett trots. En vilja att vara bekäftig, retsam. En vilja att slå näven i bordet. En vilja att inte längre backa undan. Att inte till varje pris anpassa mig efter andra. Att börja leva själv. "Du anpassar dig till döds, S", sa min terapeut en gång. Jag förstod inte vad hon menade med det, men nu tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menade, och att jag till och med kan se det själv. Det är dags att börja bli mer självständig. Jag tror att det är det som är kärnan i det som börjar väckas till liv inom mig.
Jag känner mig för tillfället lite som Lilla My, viljestark och busig. Och när Lilla My är arg, då bits hon. Passa er... ;)
Känslan är ovan, men jag tror inte att den för det behöver vara tokig. Kanske är det dags att för en gångs skull bejaka vad jag känner och inte som vanligt förtränga det? Kanske är det dags att successivt lämna den av omgivningen lydiga formade flickan bakom mig?
Ja, nu jävlar!
fredag 6 maj 2011
Smakråd!
Det känns som att jag kämpar mot alla krafter i världen just nu. Samtidigt. De river och sliter i mig och jag kämpar allt jag kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Men, istället för att detta ska bli ett nedsvärtat depp-inlägg som så många tidigare, vill jag lägga fokus på något annat. Jag tar studenten i år, och ska också gå på den traditionsenliga balen i samband med detta. Därför har jag en fråga, som kan tyckas ytlig (jag håller med!), men som är skön att få vila tankarna på en stund när de annars spinner på i 280 i betydligt mindre trevliga banor.
Men, istället för att detta ska bli ett nedsvärtat depp-inlägg som så många tidigare, vill jag lägga fokus på något annat. Jag tar studenten i år, och ska också gå på den traditionsenliga balen i samband med detta. Därför har jag en fråga, som kan tyckas ytlig (jag håller med!), men som är skön att få vila tankarna på en stund när de annars spinner på i 280 i betydligt mindre trevliga banor.
Vilken av dessa klänningar tycker du att jag ska ha på balen?
tisdag 3 maj 2011
tisdag
http://www.youtube.com/watch?v=XbK9QyvzxVk
Det är svårt att andas ikväll.
Meningslösheten skymmer allt annat.
Det är svårt att andas ikväll.
Meningslösheten skymmer allt annat.
torsdag 28 april 2011
when your soul is tired of running
Som jag önskar att allt vore bra. Som jag önskar att mitt leende vore äkta, leendet som blir till tårar när ingen ser mig. Som jag önskar att jag klev upp på morgonen i glädje över en ny dag, och inte för att jag måste. Som jag önskar att de tankar och känslor som sliter i mig, som vill övertyga mig om att det enda sätt att slippa det här är att utplåna mig själv, inte fanns. Som jag, trots att förnuftet säger mig annat, stundtals önskar att jag inte vore till.
Blåser det en vind, känn en fläkt av välbehag
njut av var minut, varje skimrande stund
Längtans starka lust hörs i dina andetag
sorg och glädje möts i varenda sekund
Ingenting är förgäves om du ger av dig själv
av nåd och ömhet i kärleken
Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus
i strandens grus och i tysta natten
En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan
Blåser det en vind, känn en fläkt av evighet
Kommer det en dag då du själv inte finns
Vinden bär i sig hela livets hemlighet
Allt vad gjort och sagt ryms i det som vi minns
Som en vind flyktar timmarna förbi, dag blir år
om tiden går eller människan
Som en vind, när den sista dagen gryr släcks ett ljus
så tänds en stjärna på nattens himmel
En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan
Liv, liv är kraft, längtan, lust
liv är vilja; gå din egen väg
varje gång stigen delas är vägvalet ditt
ditt är livet, allt händer nu
Nu och här i ett andetag
stjärnans glans lyser stark och svag
luften rörs av en fjärils slag
ditt liv vilar i vinden
Jag är trasig
och
själen gråter
Varför?
Blåser det en vind, känn en fläkt av välbehag
njut av var minut, varje skimrande stund
Längtans starka lust hörs i dina andetag
sorg och glädje möts i varenda sekund
Ingenting är förgäves om du ger av dig själv
av nåd och ömhet i kärleken
Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus
i strandens grus och i tysta natten
En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan
Blåser det en vind, känn en fläkt av evighet
Kommer det en dag då du själv inte finns
Vinden bär i sig hela livets hemlighet
Allt vad gjort och sagt ryms i det som vi minns
Som en vind flyktar timmarna förbi, dag blir år
om tiden går eller människan
Som en vind, när den sista dagen gryr släcks ett ljus
så tänds en stjärna på nattens himmel
En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan
Liv, liv är kraft, längtan, lust
liv är vilja; gå din egen väg
varje gång stigen delas är vägvalet ditt
ditt är livet, allt händer nu
Nu och här i ett andetag
stjärnans glans lyser stark och svag
luften rörs av en fjärils slag
ditt liv vilar i vinden
lördag 23 april 2011
Påskafton
Jag mår bra. Jag har det fint. Jag har fullt upp omkring mig, tankarna hinner inte få fäste. En stressig period, men ändå, sommar. Det ger mig lugn. En känsla av frid och harmoni. Balans. Jag mår bra nu.
fredag 15 april 2011
Tänka om
Okej. Jag läser vad ni skriver. Jag förstår vad ni skriver, åtminstone till viss del. Jag kan inte till fullo ta in det och känna att ni har rätt. Däremot kan jag förstå att jag kanske har fel i mina tankar och gällande min självuppfattning. Och det räcker så, sålänge. Jag vet, kan inte känna men vet intellektuellt, att mina tankar och beslut kan bli väldigt tokiga och förvrängda när jag är inne i mörka perioder. Maniska perioder. Därför ska jag försöka att styra mina tankar efter era ord. Jag ska försöka fokusera om. Fokusera på något jag faktiskt mår bra av istället för att fokusera på något destruktivt som bara överskuggar de andra problemen.
Jag ska verkligen försöka. På riktigt. Ge mig själv en ny chans.
Tack. Tack för att ni finns där. För att ni hjälper mig rätt när jag snurrar av vägen. Det är inget jag förväntar mig av er, men det värmer mycket att ni gör det.
Jag är inte mer än människa, och ibland rusar livet på för fort och jag följer med, utan att tänka efter.
Jag ska verkligen försöka. På riktigt. Ge mig själv en ny chans.
Tack. Tack för att ni finns där. För att ni hjälper mig rätt när jag snurrar av vägen. Det är inget jag förväntar mig av er, men det värmer mycket att ni gör det.
Jag är inte mer än människa, och ibland rusar livet på för fort och jag följer med, utan att tänka efter.
Vikt
Tack för era reflektioner ang mitt förra inlägg. Jag märker en oro hos er, men det är ingen fara. Jag har koll på mitt BMI och ser till att det inte går överstyr. Jag uppskattar er omtanke!
Kanske 10 kg är lite väl, men några kg vill jag fortfarande få bort. Jag äter snarare enligt GI-metoden än LCHF-metoden, dvs äter kolhydrater i små mängder. Jag tränar några dagar i veckan och undviker sötsaker. Nu har jag varit magsjuk i två dagar, och därför inte fått i mig något alls. Jag har gått från 59 kg till 56 kg på tre dagar :D Jag är 1.69 lång, och därför är vikten helt normal, fortfarande med god marginal. Jag kan fortfarande pressa lite till. Det känns bra!
Kanske 10 kg är lite väl, men några kg vill jag fortfarande få bort. Jag äter snarare enligt GI-metoden än LCHF-metoden, dvs äter kolhydrater i små mängder. Jag tränar några dagar i veckan och undviker sötsaker. Nu har jag varit magsjuk i två dagar, och därför inte fått i mig något alls. Jag har gått från 59 kg till 56 kg på tre dagar :D Jag är 1.69 lång, och därför är vikten helt normal, fortfarande med god marginal. Jag kan fortfarande pressa lite till. Det känns bra!
måndag 11 april 2011
LCHF?
Det finns mycket jag mår dåligt över. Mycket jag inte rår på, men också en del väldigt världsliga saker som jag faktiskt kan göra något åt. Och det tänker jag försöka göra.
Därför har jag nu funderat på att börja äta enligt LCHF, Low Carb High Fat, då denna metod verkar vara hälsosam om man vill öka välmåendet allmänt och samtidigt gå ner i vikt på ett ofarligt sätt. Jag är sådan att jag kan bli manisk om jag får för mig något, därför vill jag inte ta till någon drastisk metod för att bli av med mina överflödiga kilon. LCHF verkar vara en sund metod, och därför är jag pigg på att prova det.
Är det någon som ätit enligt LCHF eller känner någon som gör det? Är metoden att rekommendera? Eller någon annan metod? Mitt mål är att gå ner bortåt 10 kg gärna så snabbt som möjligt.
Därför har jag nu funderat på att börja äta enligt LCHF, Low Carb High Fat, då denna metod verkar vara hälsosam om man vill öka välmåendet allmänt och samtidigt gå ner i vikt på ett ofarligt sätt. Jag är sådan att jag kan bli manisk om jag får för mig något, därför vill jag inte ta till någon drastisk metod för att bli av med mina överflödiga kilon. LCHF verkar vara en sund metod, och därför är jag pigg på att prova det.
Är det någon som ätit enligt LCHF eller känner någon som gör det? Är metoden att rekommendera? Eller någon annan metod? Mitt mål är att gå ner bortåt 10 kg gärna så snabbt som möjligt.
lördag 9 april 2011
onsdag 6 april 2011
Minnen som tar plats
Tack snälla ni för ert stöd. Det betyder väldigt mycket för mig. Jag tar in varje ord även om jag inte har ork att skriva mer än så just nu.
Jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Minnen har sköljt över mig och legat som bedövande vadd kring allt jag tagit mig för. Tankarna på döden har varit mycket tydliga. Känslan av ensamhet mitt i allt det svåra jag inte vågar tala med någon om så stor. Känslan av misslyckande. Av skam. Av skuld. Av ansvar. Det blir mig övermäktigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att döden inte är någon lösning, egentligen vet jag ju det. Jag vet också att det inte finns något alternativ till livet. Men jag känner mig bara fel. Så rakt igenom förbannat fel.
Jag försöker gå igenom minnen och tänka rationellt omkring dem. Se vad som faktiskt är mitt fel och sedan försöka skilja det från sådant jag inte rått för. Vem skulle jag skuldbelagt i de olika historierna om det inte varit mig det handlade om, utan någon annan? Jag vet att jag ofta är en alltför hård och orättvis domare mot mig själv. Att jag aldrig skulle drömma om att döma ut någon på det sätt jag dömer ut mig. Men förnuft och känsla hänger ofta inte ihop...
Flickan var 12 år gammal. Hon var ännu bara ett barn. Han var 14 år och flickans storebror. Det var han som var hennes trygghet när hon skälvde av rädsla och ångest. Flickan visste redan då att hon inte passade in, att det var hon som var orsaken till att mamman grät om kvällarna. Det hade hon sagt till flickan.
Men flickan hade sin storebror när allt rämnade omkring henne. Han var för henne likt en bästa vän och en fadersgestalt då flickans riktiga pappa jobbade 70 mil hemifrån och sällan träffade sina barn. Flickan och hennes storebror kom varandra mycket nära.
Så en kväll kom flickans bror in till hennes rum för att säga godnatt, en kväll som så många gånger förut. Han började massera sin lillasysters rygg, och hans händer rörde sig successivt nedåt ryggslutet. Flickan upplevde till en början ett lätt obehag, ett obehag som allteftersom växte sig allt starkare. Men pojken brukade ju göra rätt, han var den som flickan såg upp till mest av alla och var alltid den som handlade klokt, så det han gjorde nu måste ju vara ok… Sakta förde han sina händer innanför flickans trosor. Flickan var paralyserad och kunde inte få fram ett ord. Varför gjorde han så? Plötsligt kände hon hur han hade minst ett finger i henne. Det gjorde ont. Någonstans visste hon att han gjorde fel. Tankarna for runt, runt. Hon kunde ej längre kontrollera dem. Hon formade ord i munnen, men kunde inte formulera dem hörbart. Skräck. Hur länge detta höll på vet hon inte, kanske var det några minuter, kanske var det en timme. Paralyserande rädsla. Pojken kröp naken ned i flickans säng och höll om henne. Han viskade i hennes öra att det var deras hemlighet.
Flickans värld rasade igen. Vem kunde hon lita på?
Detta pågick i tre år. Flickan vågade aldrig berätta något för någon, och än idag är det deras hemlighet. En hemlighet som skapat ångest och rädsla. Känsla av utanförskap, äckel och mindervärdeskänslor. Maktlöshet och känsla av att inte ha rätt till sin egen kropp. Stor skuld och skam.
Flickan är idag 20 år och kämpar fortfarande mot äcklet, skulden och skammen och för att förlåta sig själv för vad som hände.
http://www.youtube.com/watch?v=CtpLvfnDKtI
Refrängen stämmer så väl.
Ett av de minnen vari intellektet säger mig en sak och känslan en annan. Ett av de minnen jag för tillfället brottas med dagligen och som återigen inger mig en känsla av oändlig ensamhet och tomhet.
Hur kan en människa vara så svag?
Jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Minnen har sköljt över mig och legat som bedövande vadd kring allt jag tagit mig för. Tankarna på döden har varit mycket tydliga. Känslan av ensamhet mitt i allt det svåra jag inte vågar tala med någon om så stor. Känslan av misslyckande. Av skam. Av skuld. Av ansvar. Det blir mig övermäktigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att döden inte är någon lösning, egentligen vet jag ju det. Jag vet också att det inte finns något alternativ till livet. Men jag känner mig bara fel. Så rakt igenom förbannat fel.
Jag försöker gå igenom minnen och tänka rationellt omkring dem. Se vad som faktiskt är mitt fel och sedan försöka skilja det från sådant jag inte rått för. Vem skulle jag skuldbelagt i de olika historierna om det inte varit mig det handlade om, utan någon annan? Jag vet att jag ofta är en alltför hård och orättvis domare mot mig själv. Att jag aldrig skulle drömma om att döma ut någon på det sätt jag dömer ut mig. Men förnuft och känsla hänger ofta inte ihop...
Flickan var 12 år gammal. Hon var ännu bara ett barn. Han var 14 år och flickans storebror. Det var han som var hennes trygghet när hon skälvde av rädsla och ångest. Flickan visste redan då att hon inte passade in, att det var hon som var orsaken till att mamman grät om kvällarna. Det hade hon sagt till flickan.
Men flickan hade sin storebror när allt rämnade omkring henne. Han var för henne likt en bästa vän och en fadersgestalt då flickans riktiga pappa jobbade 70 mil hemifrån och sällan träffade sina barn. Flickan och hennes storebror kom varandra mycket nära.
Så en kväll kom flickans bror in till hennes rum för att säga godnatt, en kväll som så många gånger förut. Han började massera sin lillasysters rygg, och hans händer rörde sig successivt nedåt ryggslutet. Flickan upplevde till en början ett lätt obehag, ett obehag som allteftersom växte sig allt starkare. Men pojken brukade ju göra rätt, han var den som flickan såg upp till mest av alla och var alltid den som handlade klokt, så det han gjorde nu måste ju vara ok… Sakta förde han sina händer innanför flickans trosor. Flickan var paralyserad och kunde inte få fram ett ord. Varför gjorde han så? Plötsligt kände hon hur han hade minst ett finger i henne. Det gjorde ont. Någonstans visste hon att han gjorde fel. Tankarna for runt, runt. Hon kunde ej längre kontrollera dem. Hon formade ord i munnen, men kunde inte formulera dem hörbart. Skräck. Hur länge detta höll på vet hon inte, kanske var det några minuter, kanske var det en timme. Paralyserande rädsla. Pojken kröp naken ned i flickans säng och höll om henne. Han viskade i hennes öra att det var deras hemlighet.
Flickans värld rasade igen. Vem kunde hon lita på?
Detta pågick i tre år. Flickan vågade aldrig berätta något för någon, och än idag är det deras hemlighet. En hemlighet som skapat ångest och rädsla. Känsla av utanförskap, äckel och mindervärdeskänslor. Maktlöshet och känsla av att inte ha rätt till sin egen kropp. Stor skuld och skam.
Flickan är idag 20 år och kämpar fortfarande mot äcklet, skulden och skammen och för att förlåta sig själv för vad som hände.
http://www.youtube.com/watch?v=CtpLvfnDKtI
Refrängen stämmer så väl.
Ett av de minnen vari intellektet säger mig en sak och känslan en annan. Ett av de minnen jag för tillfället brottas med dagligen och som återigen inger mig en känsla av oändlig ensamhet och tomhet.
Hur kan en människa vara så svag?
lördag 26 mars 2011
Tungt
Jag mår åt helsicke dåligt, därav min tystnad här. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Finns inget att säga, inget att skriva.
Hoppas att det är bättre med er.
Hoppas att det är bättre med er.
söndag 20 mars 2011
Söndag
Blundar. Försöker koppla bort det som gör ont. Tar liksom ett steg åt sidan. Det är för smärtsamt att vara fullt närvarande i livet hela tiden, därför söker jag skydd, liksom för att värja mig. För att inte gå sönder. Försöker att tänka på sådant jag tycker om, skriver och dansar. För jag vet, jag vet att jag inte får släppa det jag innerst inne tycker om, även om det nu bara är kraftkrävande och något jag har svårt att se någon glädje i. Jag vet att jag inte får förlora mig själv mer än jag redan gjort.
För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?
För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?
Jag vet inte längre vart jag är på väg eller vem jag är. Det enda jag vet är att det räcker att ta en sekund i taget.
fredag 18 mars 2011
Rädsla
Tåget kom med som kraft idag. Liksom det brukar göra. Enda skillnaden var att jag idag noterade det på ett annat sätt. Idag noterade jag farten. Den våldsamma kraften. Omedvetet. Jag tänkte hur fort det skulle gå. Hur snabbt jag skulle bli fri. Jag stod nära. Ett steg ifrån.
När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.
Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.
Men. Jag ska leva.
När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.
Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.
Men. Jag ska leva.
torsdag 17 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
måndag 14 mars 2011
Armageddon, jordens undergång
När jag kom hem från skolan grät M. Otröstligt. M har så länge jag kan minnas varit kärnkraftsmotståndare ända ut i fingerspetsarna och har deltagit i diverse aktioner och demonstrationer för att kärnkraften ska avvecklas.
Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.
Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.
Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.
Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.
Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.
Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.
Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.
Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.
söndag 13 mars 2011
Ett försök att förklara
Jag vet att jag är mörk nu, och jag är väl medveten om att ingen kan ändra min situation åt mig. Jag skriver inte för att spela martyr, jag skriver för att jag någonstans, någongång måste få ur mig det jag bär på. Det blir så mycket att det rinner över annars, och eftersom jag, liksom många med mig, är alltför duktig på att spela glad och låtsas som att allt är okej när jag befinner mig i sociala sammanhang känns det till slut som att jag ska kvävas om jag inte kan ventilera det någonstans. Därför skriver jag. För att ta udden av smärtan, för att på något sätt kunna hantera det jag bär.
Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.
Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.
Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.
Men hur ska jag kunna välja?
Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.
Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.
Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.
Men hur ska jag kunna välja?
Tom
FAN.
Livet skrämmer mig något så fruktansvärt. Jag kan inte hantera det, klarar det inte.
Skriker ordlöst, för orden finns inte.
Är det för sent?
Ett fullständigt meningslöst människoliv till ingen nytta.
Livet skrämmer mig något så fruktansvärt. Jag kan inte hantera det, klarar det inte.
Skriker ordlöst, för orden finns inte.
Är det för sent?
Ett fullständigt meningslöst människoliv till ingen nytta.
lördag 12 mars 2011
Vacuum
Jag är innesluten just nu, i mig själv. Eller, inte innesluten, snarare instängd. Innesluten känns på något sätt mer självvalt. Och ja, kanske är det så, att jag kan välja att inte vara innesluten, men som det känns just nu finns inte det alternativet. Jag är instängd, instängd i ett skal som bara tycks mig fruktansvärt och äcklar mig. Och jag kan inte komma ut. Inte på något sätt. Är detta livet så har jag inget här att göra.
Jag tror inte att jag längre har styrkan att leta efter ett mål. Kanske måste man inte heller ha ett mål, men åtmistone en vilja, något som lockar som ger energin som krävs för att faktiskt kämpa. Eller inte ens kämpa, den energi som krävs för att bara stå ut.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bekymra mig för mitt tillstånd, orkar inte bry mig om att det vacuum jag upplever kan vara livsfarligt. Tvärtom inger känslan mig ro. Känslan av att bara skita i allt. Jag orkar inte ta itu med det. Orkar inte bry mig.
Och egentligen, vem fan bryr sig?
Forever young.
Jag tror inte att jag längre har styrkan att leta efter ett mål. Kanske måste man inte heller ha ett mål, men åtmistone en vilja, något som lockar som ger energin som krävs för att faktiskt kämpa. Eller inte ens kämpa, den energi som krävs för att bara stå ut.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bekymra mig för mitt tillstånd, orkar inte bry mig om att det vacuum jag upplever kan vara livsfarligt. Tvärtom inger känslan mig ro. Känslan av att bara skita i allt. Jag orkar inte ta itu med det. Orkar inte bry mig.
Och egentligen, vem fan bryr sig?
Forever young.
Kärnkraftsolycka
De flesta har nog hört om jordbävningen och tsunamin i Japan igår förmiddag. 1200 personer har rapporterats döda och fler befaras tillkomma. Några timmar senare började också ett kärnkraftverk i Fukushima att brinna och i förmiddags exploderade ett utrymme i detsamma. Det har blivit ett stort radioaktivt läckage, och man befarar en härdsmälta. Man evakuerar människorna som bor inom 2 mils radie från kärnkraftsverket, samtidigt som media försöker lugna genom att säga att läget är under kontroll och att det inte är någon fara.
Förra veckan lämnade jag in en skoluppgift, en novell, som handlade om liknande men då under andra omständigheter, år 1986 i Tjernobyl.
Det är den sista vanliga dagen och det är vår. Grödorna har börjat spira och i aftonljuset denna fredagskväll står de som ett skimmer över åkrar och ängar. Solens låga strålar sneddar över markerna. Äppelskörden blir riklig i år, det syns på all blomning. Frostrisken är över. Det är vårdoft och gott för människorna i det bördiga landet som ligger endast någon mil nordväst om den lilla staden som snart ska bli känd över hela världen. Det är den sista veckan i april och det är fredag. Våren och ljuset närmar sig och aftonen övergår i natt som inte mörknar helt.
Människorna i den lilla staden och i landet strax i nordväst ska inom sju timmar drabbas av något som många av de som överlever senare kommer att jämföra med ett tredje världskrig. Bara så mycket obegripligare. Här bor de som drabbas först och hårdast, men ingen vet ännu någonting om detta.
Pjotr och Natasja dukar tillsammans upp kvällsvarden. Surdegsbröd, potatis, kött och surkål. Att denna måltid blir den sista de äter tillsammans vet de ingenting om. Doften från det varma teét genomströmmar kvällen och samovaren hålls varm. Under dessa kvällstimmar finns mycket att tala om - om den goda sådden, om arbete och politik. Så också om varandra. Det är den sista kvällen i det gamla livet och ändå är allt som vanligt. Snart ska människorna gå till sängs, älska och somna inför en ny morgondag. En morgondag som kommer att bli annorlunda allt vad de överlevande tidigare varit med om.
Strax norr om den lilla staden, vars namn om mindre än en vecka kommer att vara vida känt, har arbetarna just påbörjat nattskiftet. Driftsoperatörerna startar säkerhetstestet som ska utvärdera driftsäkerheten vid ett eventuellt strömavbrott. Männens tillförsikt är stor. Den är stor ända till dess de hör dånet och inser instabiliteten när vattnet kokat bort. Kedjereaktionen blir okontrollerbar. Så en öronbedövande explosion, tätt följd av ytterligare några. Klockan visar 01.23.58. En låga lyser upp allting och flamman tycks nå själva himlen med sina svavelgula färger. Brandmännen rycker ut som till en vanlig brand. Pjotr är bland de första på plats. Hettan är olidlig och sotflagor faller likt svart snö. Klockan slår fyra... fem... sex...
Natasja är ännu lugn. Pjotr är en erkänd brandman i staden och har blivit inkallad många gånger förut. Han är atletiskt byggd, stark och i mycket god fysisk kondition. natasja somnar om igen, trött efter de få timmarnas sömn efter en arbetssam vecka.
Vid sjutiden på morgonen kommer meddelandet att brand- och nattarbetare vid kärnkraftverket ska läggas in på sjukhus. En effektiv poliskedja slås runt byggnaden. Endast ambulanser släpps innanför spärren, inga anförvanter. Kvinnorna, vars män fanns vid olycksplatsen för bara några timmar sedan, måste stanna utanför.
Hur många som dör direkt vet ingen. Allra minst de officiella källorna som i framtiden kommer att uppge dem till tre. Postumt utnämns de både som ansvariga för det skedda och som hjältar för att de försökt att stoppa förloppet.
Soldater börjar sanera gatorna med ett vitt pulver. I luften ovanför den brinnande lågan börjar helikoptrarna under dagen att bombardera härden med kemikalier för att få stopp på kedjereaktionen, men åtgärden misslyckas. De modiga piloterna vet inte när de flyger att de mycket snart kommer att dö. Inom några timmar upp till tre veckor kommer de att dö av gammastrålning, den farligaste typen av strålning när det gäller omedelbara skador. Den dödar inom några timmar om dosen är så hög som vissa av piloterna utätter sig för. De som flyger lite längre ifrån har mellan två och tre veckor kvar att leva, då deras blodbildande organ nu förstörs.
Bland kvinnorna utanför sjukhuset går ryktet att de akut skadade männen ska föras till en stor stads universitetssjukhus, där resurser finns att tillgå. Då kläderna de haft på sig blivit sönderbrända uppmanas kvinnorna hämta andra kläder till sina män. All kollektivtrafik är satt ur spel, och när kvinnorna kommer tillbaka med väskor har det enda plan som går redan lyft i den ljumma kvällningen där kaos råder. Denna vårnatt, mindre än ett dygn efter att allt varit som vanligt, rullar brandbilar i en strid ström åt ena hållet och hundratals bussar åt motsatt håll. Evakuering förbereds. I radion meddelas att alla måste lämna sina hem och att staden ska vara utrymd i tre till fem dygn. Somliga är upprymda medan andra gråter.
Dagarna som följer kämpar Natasja, tillsammans med två andra kvinnor som även deras män befinner sig på sjukhuset, för att få träffa Pjotr. Trots paralyserande rädsla och förlamande trötthet kämpar hon för att åter få se sin älskade. Efter stränga förhållningsorder kring vad som gäller i den sjukes närhet får Natasja slutligen sin vilja igenom. Den man vars rum hon visas in i känner hon vid första anblicken inte igen. Hans kropp är uppsvälld, han har tappat allt hår och huden har ändrat färg. Han kan ej längre äta, ej heller forma orden hörbart.
I dagar och nätter vakat Natasja vid Pjotrs sida. Smärtsamt följer hon hans dödskamp, betraktar det omänskliga lidande hennes älskade går igenom. Hans kropp skälver trots lugnande medicin och smärtstillande tabletter. Så till sist faller himlen. Hon håller hans hand när den barmhärtigt sänker sig och skänker honom frid.
I det lilla landet strax i nordväst tänds som vanligt eldarna i valborgstid, för vårt beskydd enligt gammal tro. Dofterna stiger åter ur varm jord och från växande gräs. Människorna plöjer sina jordar och många djur är redan släppta i bet. Allting är sig likt. Ändå är ingenting som vanligt. Ingenting kommer någonting att bli som vanligt, ty av det gamla livet finns ingenting kvar.
Det är den första dagen i det nya livet. Om morgondagen vet människan ingenting.
Förra veckan lämnade jag in en skoluppgift, en novell, som handlade om liknande men då under andra omständigheter, år 1986 i Tjernobyl.
Det är den sista vanliga dagen och det är vår. Grödorna har börjat spira och i aftonljuset denna fredagskväll står de som ett skimmer över åkrar och ängar. Solens låga strålar sneddar över markerna. Äppelskörden blir riklig i år, det syns på all blomning. Frostrisken är över. Det är vårdoft och gott för människorna i det bördiga landet som ligger endast någon mil nordväst om den lilla staden som snart ska bli känd över hela världen. Det är den sista veckan i april och det är fredag. Våren och ljuset närmar sig och aftonen övergår i natt som inte mörknar helt.
Människorna i den lilla staden och i landet strax i nordväst ska inom sju timmar drabbas av något som många av de som överlever senare kommer att jämföra med ett tredje världskrig. Bara så mycket obegripligare. Här bor de som drabbas först och hårdast, men ingen vet ännu någonting om detta.
Pjotr och Natasja dukar tillsammans upp kvällsvarden. Surdegsbröd, potatis, kött och surkål. Att denna måltid blir den sista de äter tillsammans vet de ingenting om. Doften från det varma teét genomströmmar kvällen och samovaren hålls varm. Under dessa kvällstimmar finns mycket att tala om - om den goda sådden, om arbete och politik. Så också om varandra. Det är den sista kvällen i det gamla livet och ändå är allt som vanligt. Snart ska människorna gå till sängs, älska och somna inför en ny morgondag. En morgondag som kommer att bli annorlunda allt vad de överlevande tidigare varit med om.
Strax norr om den lilla staden, vars namn om mindre än en vecka kommer att vara vida känt, har arbetarna just påbörjat nattskiftet. Driftsoperatörerna startar säkerhetstestet som ska utvärdera driftsäkerheten vid ett eventuellt strömavbrott. Männens tillförsikt är stor. Den är stor ända till dess de hör dånet och inser instabiliteten när vattnet kokat bort. Kedjereaktionen blir okontrollerbar. Så en öronbedövande explosion, tätt följd av ytterligare några. Klockan visar 01.23.58. En låga lyser upp allting och flamman tycks nå själva himlen med sina svavelgula färger. Brandmännen rycker ut som till en vanlig brand. Pjotr är bland de första på plats. Hettan är olidlig och sotflagor faller likt svart snö. Klockan slår fyra... fem... sex...
Natasja är ännu lugn. Pjotr är en erkänd brandman i staden och har blivit inkallad många gånger förut. Han är atletiskt byggd, stark och i mycket god fysisk kondition. natasja somnar om igen, trött efter de få timmarnas sömn efter en arbetssam vecka.
Vid sjutiden på morgonen kommer meddelandet att brand- och nattarbetare vid kärnkraftverket ska läggas in på sjukhus. En effektiv poliskedja slås runt byggnaden. Endast ambulanser släpps innanför spärren, inga anförvanter. Kvinnorna, vars män fanns vid olycksplatsen för bara några timmar sedan, måste stanna utanför.
Hur många som dör direkt vet ingen. Allra minst de officiella källorna som i framtiden kommer att uppge dem till tre. Postumt utnämns de både som ansvariga för det skedda och som hjältar för att de försökt att stoppa förloppet.
Soldater börjar sanera gatorna med ett vitt pulver. I luften ovanför den brinnande lågan börjar helikoptrarna under dagen att bombardera härden med kemikalier för att få stopp på kedjereaktionen, men åtgärden misslyckas. De modiga piloterna vet inte när de flyger att de mycket snart kommer att dö. Inom några timmar upp till tre veckor kommer de att dö av gammastrålning, den farligaste typen av strålning när det gäller omedelbara skador. Den dödar inom några timmar om dosen är så hög som vissa av piloterna utätter sig för. De som flyger lite längre ifrån har mellan två och tre veckor kvar att leva, då deras blodbildande organ nu förstörs.
Bland kvinnorna utanför sjukhuset går ryktet att de akut skadade männen ska föras till en stor stads universitetssjukhus, där resurser finns att tillgå. Då kläderna de haft på sig blivit sönderbrända uppmanas kvinnorna hämta andra kläder till sina män. All kollektivtrafik är satt ur spel, och när kvinnorna kommer tillbaka med väskor har det enda plan som går redan lyft i den ljumma kvällningen där kaos råder. Denna vårnatt, mindre än ett dygn efter att allt varit som vanligt, rullar brandbilar i en strid ström åt ena hållet och hundratals bussar åt motsatt håll. Evakuering förbereds. I radion meddelas att alla måste lämna sina hem och att staden ska vara utrymd i tre till fem dygn. Somliga är upprymda medan andra gråter.
Dagarna som följer kämpar Natasja, tillsammans med två andra kvinnor som även deras män befinner sig på sjukhuset, för att få träffa Pjotr. Trots paralyserande rädsla och förlamande trötthet kämpar hon för att åter få se sin älskade. Efter stränga förhållningsorder kring vad som gäller i den sjukes närhet får Natasja slutligen sin vilja igenom. Den man vars rum hon visas in i känner hon vid första anblicken inte igen. Hans kropp är uppsvälld, han har tappat allt hår och huden har ändrat färg. Han kan ej längre äta, ej heller forma orden hörbart.
I dagar och nätter vakat Natasja vid Pjotrs sida. Smärtsamt följer hon hans dödskamp, betraktar det omänskliga lidande hennes älskade går igenom. Hans kropp skälver trots lugnande medicin och smärtstillande tabletter. Så till sist faller himlen. Hon håller hans hand när den barmhärtigt sänker sig och skänker honom frid.
I det lilla landet strax i nordväst tänds som vanligt eldarna i valborgstid, för vårt beskydd enligt gammal tro. Dofterna stiger åter ur varm jord och från växande gräs. Människorna plöjer sina jordar och många djur är redan släppta i bet. Allting är sig likt. Ändå är ingenting som vanligt. Ingenting kommer någonting att bli som vanligt, ty av det gamla livet finns ingenting kvar.
Det är den första dagen i det nya livet. Om morgondagen vet människan ingenting.
fredag 11 mars 2011
Om självmord
Ofta slås jag av hur viktigt det faktiskt är att ventilera de tankar jag bär. Att få berätta, skriva och rita hur jag känner tar inte bort den ändlösa smärtan, men de allra vassaste kanter suddas ut och hjälper mig att se min situation ur andra perspektiv. När jag istället håller inne med alla frågor och tankar växer de sig fort starkare och upptar snart hela min tankeverksamhet.
Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.
Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.
Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.
Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut.
Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!
Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt.
DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.
Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.
Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.
Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.
Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut.
Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!
Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt.
DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.
Tankar
Våga möt mig i smärtan
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter mig
Livet gör ont, det gör förbaskat ont. Jag är inte stark, även om jag ibland kanske tycks vara det. Om natten gråter jag. Endast då vågar jag visa hur jag egentligen känner, när ingen annan ser. Då blir jag det lilla barn som redan några år gammal var tvungen att lämna barndomen och växa upp alldeles för snabbt.
Jag undrar vad jag egentligen håller på med. Till vilket pris jag finns kvar och om det någonsin kommer att vara värt det.
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter mig
Livet gör ont, det gör förbaskat ont. Jag är inte stark, även om jag ibland kanske tycks vara det. Om natten gråter jag. Endast då vågar jag visa hur jag egentligen känner, när ingen annan ser. Då blir jag det lilla barn som redan några år gammal var tvungen att lämna barndomen och växa upp alldeles för snabbt.
Jag undrar vad jag egentligen håller på med. Till vilket pris jag finns kvar och om det någonsin kommer att vara värt det.
onsdag 9 mars 2011
Famlar efter något att hålla fast vid
Jag blir ibland rädd för mig själv. Rädd för vad jag kan komma att göra om jag en dag faktiskt tappar kontrollen, den kontroll jag kanske nästan för mycket ser till att upprätthålla för att jag är så rädd för att misslyckas om jag skulle släppa på den. Ändå är det just kontrollen som många gånger hindrat mig från att skada mig själv på olika sätt. När jag tvingat förnuftet att styra över känslan.
Igår var ingen sådan dag, igår var en helvetisk dag. En svart dag. Igår tappade jag den hårt uppjobbade kontrollen vilket jag nu ser kunde blivit farligt. Jag såg möjligheter i farliga ting omkring mig, och jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i att planera hur jag lättast möjligt skulle kunna försvinna härifrån utan risk för att misslyckas. När förnuftet då nådde mig blev jag rädd. Känslan och längtan bort hade varit så stark att jag inte hade förmått mig att se situationen ur något annat perspektiv, inte medvetet på ett tidigare stadium till fullo insett vad jag höll på med. Att jag planerade min egen död. Att jag var på väg att konkretisera tankar jag vet är livsfarliga som något annat än tankar.
När jag insåg detta reste jag mig upp för att fysiskt byta miljö så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna bryta dessa tankar. Jag gick ut i köket och bryggde kaffe åt mamma och mig, varpå de mörka tankarnas intensitet successivt avklingade.
Men jag blir så rädd. Om jag en dag inte lyckas komma på mig själv i tid? Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Utåt ler jag. Men inuti skriker jag efter hjälp. Skriker och famlar efter något att hålla fast mig i. Jag går sönder. S Ö N D E R. I tusen bitar. I många fler bitar än så. Varje andetag gör så förtvivlat ont.
Igår var ingen sådan dag, igår var en helvetisk dag. En svart dag. Igår tappade jag den hårt uppjobbade kontrollen vilket jag nu ser kunde blivit farligt. Jag såg möjligheter i farliga ting omkring mig, och jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i att planera hur jag lättast möjligt skulle kunna försvinna härifrån utan risk för att misslyckas. När förnuftet då nådde mig blev jag rädd. Känslan och längtan bort hade varit så stark att jag inte hade förmått mig att se situationen ur något annat perspektiv, inte medvetet på ett tidigare stadium till fullo insett vad jag höll på med. Att jag planerade min egen död. Att jag var på väg att konkretisera tankar jag vet är livsfarliga som något annat än tankar.
När jag insåg detta reste jag mig upp för att fysiskt byta miljö så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna bryta dessa tankar. Jag gick ut i köket och bryggde kaffe åt mamma och mig, varpå de mörka tankarnas intensitet successivt avklingade.
Men jag blir så rädd. Om jag en dag inte lyckas komma på mig själv i tid? Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Utåt ler jag. Men inuti skriker jag efter hjälp. Skriker och famlar efter något att hålla fast mig i. Jag går sönder. S Ö N D E R. I tusen bitar. I många fler bitar än så. Varje andetag gör så förtvivlat ont.
tisdag 8 mars 2011
Ensamhet
Ensamheten är tärande. Inte den yttre, där omges jag av vänner som gör mig gott. Utan den inre. Den där ensamheten som likt ett djur äter upp mig inifrån, den där ensamheten som jag inte kan tala med någon om. Den ensamhet som tar sig i form av känslan av att jag står i ett rum fullt med människor, människor som inte hör mig trots att jag skriker allt jag någonsin förmår tills luften går ur mig. Den känsla av övergivenhet som får mig att känna mig ensammast i världen.
Och när tystnaden och stillheten sänker sig är det som värst. Då är ensamheten påtagligare än någonsin. När jag ej längre kan gömma mig bakom människorna som finns runtomkring mig och på så sätt värja mig för ensamheten. Ensamheten, den tärande.
Och när tystnaden och stillheten sänker sig är det som värst. Då är ensamheten påtagligare än någonsin. När jag ej längre kan gömma mig bakom människorna som finns runtomkring mig och på så sätt värja mig för ensamheten. Ensamheten, den tärande.
Välkommen!
Efter en längre bloggpaus har jag nu bestämt mig för att återigen börja skriva. När jag har lust, utan tvång. Denna blogg kommer att innehålla tankar, tankar och känslor. Jag håller mig anonym i bloggen, en del av er vet ändå vem jag är. Låt det stanna vid det. Respektera att det jag skriver är hur jag upplever den verklighet jag lever i, den verklighet som för mig ofta är ljus men som ibland skyms av mörka skuggor. Livet just så som det är.
Varmt välkommen ska du vara!
Uppdatering
Jag såg nu när jag läste inlägget hur kallt och misstänksamt det jag skrivit lät, det var verkligen inte min mening. Jag var tvungen att sluta skriva i en blogg jag hade tidigare med anledning av att någon kontaktat en anhörig till mig, därav min misstänksamhet.
Så återigen - hjärtligt välkommen att följa med mig på min resa genom mörker och ljus!
Varmt välkommen ska du vara!
Uppdatering
Jag såg nu när jag läste inlägget hur kallt och misstänksamt det jag skrivit lät, det var verkligen inte min mening. Jag var tvungen att sluta skriva i en blogg jag hade tidigare med anledning av att någon kontaktat en anhörig till mig, därav min misstänksamhet.
Så återigen - hjärtligt välkommen att följa med mig på min resa genom mörker och ljus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)