Armageddon, jordens undergång

När jag kom hem från skolan grät M. Otröstligt. M har så länge jag kan minnas varit kärnkraftsmotståndare ända ut i fingerspetsarna och har deltagit i diverse aktioner och demonstrationer för att kärnkraften ska avvecklas.

Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.

Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.

Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.

Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.