Jag är innesluten just nu, i mig själv. Eller, inte innesluten, snarare instängd. Innesluten känns på något sätt mer självvalt. Och ja, kanske är det så, att jag kan välja att inte vara innesluten, men som det känns just nu finns inte det alternativet. Jag är instängd, instängd i ett skal som bara tycks mig fruktansvärt och äcklar mig. Och jag kan inte komma ut. Inte på något sätt. Är detta livet så har jag inget här att göra.
Jag tror inte att jag längre har styrkan att leta efter ett mål. Kanske måste man inte heller ha ett mål, men åtmistone en vilja, något som lockar som ger energin som krävs för att faktiskt kämpa. Eller inte ens kämpa, den energi som krävs för att bara stå ut.
Jag orkar inte. Jag orkar inte bekymra mig för mitt tillstånd, orkar inte bry mig om att det vacuum jag upplever kan vara livsfarligt. Tvärtom inger känslan mig ro. Känslan av att bara skita i allt. Jag orkar inte ta itu med det. Orkar inte bry mig.
Och egentligen, vem fan bryr sig?
Forever young.
Jag känner igen känslan, det är bara att vänta. Överleva tills man kan börja leva igen. Jag hatar själv att vänta, jag vill ta tag i, förändra, förbättra, lösa problemet. Men ibland tror jag att det bara blir värre för att man försöker så förtvivlat när det inte går.
SvaraRaderaOch jag bryr mig om dig i alla fall, väldigt mycket. Du är min inspiration och världen skulle verkligen fattas något utan dig.
Stor kram!
Wow, jag känner så igen mig i det du beskriver. Vet inte hur man tar sig ur det, hur eller varifrån man får/skaffar sig mål och mening. Menmen. Elin har nog en poäng.
SvaraRaderaKram
W
JAG bryr mig!
SvaraRaderaKRAM, finaste du!
vill bara säga välkommen tillbaka, blev så glad att du kommenterat hos mig...=)
SvaraRaderaKram på dig
jag bryr mig ska du veta, mycket!
SvaraRaderaÖnskar att du mådde bättre, vakuum är inte kul. "sitta fast"-känsla... usch.
styrkekramar!
Styrkekramar!
SvaraRadera