when your soul is tired of running

Som jag önskar att allt vore bra. Som jag önskar att mitt leende vore äkta, leendet som blir till tårar när ingen ser mig. Som jag önskar att jag klev upp på morgonen i glädje över en ny dag, och inte för att jag måste. Som jag önskar att de tankar och känslor som sliter i mig, som vill övertyga mig om att det enda sätt att slippa det här är att utplåna mig själv, inte fanns. Som jag, trots att förnuftet säger mig annat, stundtals önskar att jag inte vore till.

Jag är trasig

och

själen gråter

Varför?

Blåser det en vind, känn en fläkt av välbehag
njut av var minut, varje skimrande stund
Längtans starka lust hörs i dina andetag
sorg och glädje möts i varenda sekund

Ingenting är förgäves om du ger av dig själv
av nåd och ömhet i kärleken
Någonting dröjer kvar i vindens fart, solens ljus
i strandens grus och i tysta natten

En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan

Blåser det en vind, känn en fläkt av evighet
Kommer det en dag då du själv inte finns
Vinden bär i sig hela livets hemlighet
Allt vad gjort och sagt ryms i det som vi minns

Som en vind flyktar timmarna förbi, dag blir år
om tiden går eller människan
Som en vind, när den sista dagen gryr släcks ett ljus
så tänds en stjärna på nattens himmel

En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan

Liv, liv är kraft, längtan, lust
liv är vilja; gå din egen väg
varje gång stigen delas är vägvalet ditt
ditt är livet, allt händer nu

Nu och här i ett andetag
stjärnans glans lyser stark och svag
luften rörs av en fjärils slag
ditt liv vilar i vinden

Påskafton

Jag mår bra. Jag har det fint. Jag har fullt upp omkring mig, tankarna hinner inte få fäste. En stressig period, men ändå, sommar. Det ger mig lugn. En känsla av frid och harmoni. Balans. Jag mår bra nu.

Tänka om

Okej. Jag läser vad ni skriver. Jag förstår vad ni skriver, åtminstone till viss del. Jag kan inte till fullo ta in det och känna att ni har rätt. Däremot kan jag förstå att jag kanske har fel i mina tankar och gällande min självuppfattning. Och det räcker så, sålänge. Jag vet, kan inte känna men vet intellektuellt, att mina tankar och beslut kan bli väldigt tokiga och förvrängda när jag är inne i mörka perioder. Maniska perioder. Därför ska jag försöka att styra mina tankar efter era ord. Jag ska försöka fokusera om. Fokusera på något jag faktiskt mår bra av istället för att fokusera på något destruktivt som bara överskuggar de andra problemen.
Jag ska verkligen försöka. På riktigt. Ge mig själv en ny chans.

Tack. Tack för att ni finns där. För att ni hjälper mig rätt när jag snurrar av vägen. Det är inget jag förväntar mig av er, men det värmer mycket att ni gör det.    

Jag är inte mer än människa, och ibland rusar livet på för fort och jag följer med, utan att tänka efter.

Vikt

Tack för era reflektioner ang mitt förra inlägg. Jag märker en oro hos er, men det är ingen fara. Jag har koll på mitt BMI och ser till att det inte går överstyr. Jag uppskattar er omtanke!

Kanske 10 kg är lite väl, men några kg vill jag fortfarande få bort. Jag äter snarare enligt GI-metoden än LCHF-metoden, dvs äter kolhydrater i små mängder. Jag tränar några dagar i veckan och undviker sötsaker. Nu har jag varit magsjuk i två dagar, och därför inte fått i mig något alls. Jag har gått från 59 kg till 56 kg på tre dagar :D Jag är 1.69 lång, och därför är vikten helt normal, fortfarande med god marginal. Jag kan fortfarande pressa lite till. Det känns bra!  

LCHF?

Det finns mycket jag mår dåligt över. Mycket jag inte rår på, men också en del väldigt världsliga saker som jag faktiskt kan göra något åt. Och det tänker jag försöka göra.

Därför har jag nu funderat på att börja äta enligt LCHF, Low Carb High Fat, då denna metod verkar vara hälsosam om man vill öka välmåendet allmänt och samtidigt gå ner i vikt på ett ofarligt sätt. Jag är sådan att jag kan bli manisk om jag får för mig något, därför vill jag inte ta till någon drastisk metod för att bli av med mina överflödiga kilon. LCHF verkar vara en sund metod, och därför är jag pigg på att prova det.

Är det någon som ätit enligt LCHF eller känner någon som gör det? Är metoden att rekommendera? Eller någon annan metod? Mitt mål är att gå ner bortåt 10 kg gärna så snabbt som möjligt.     

Kväll

Ovärdig livet självt

Att jag aldrig lär mig hur ont det gör att falla fritt

Minnen som tar plats

Tack snälla ni för ert stöd. Det betyder väldigt mycket för mig. Jag tar in varje ord även om jag inte har ork att skriva mer än så just nu.

Jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Minnen har sköljt över mig och legat som bedövande vadd kring allt jag tagit mig för. Tankarna på döden har varit mycket tydliga. Känslan av ensamhet mitt i allt det svåra jag inte vågar tala med någon om så stor. Känslan av misslyckande. Av skam. Av skuld. Av ansvar. Det blir mig övermäktigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att döden inte är någon lösning, egentligen vet jag ju det. Jag vet också att det inte finns något alternativ till livet. Men jag känner mig bara fel. Så rakt igenom förbannat fel.

Jag försöker gå igenom minnen och tänka rationellt omkring dem. Se vad som faktiskt är mitt fel och sedan försöka skilja det från sådant jag inte rått för. Vem skulle jag skuldbelagt i de olika historierna om det inte varit mig det handlade om, utan någon annan? Jag vet att jag ofta är en alltför hård och orättvis domare mot mig själv. Att jag aldrig skulle drömma om att döma ut någon på det sätt jag dömer ut mig. Men förnuft och känsla hänger ofta inte ihop...

Flickan var 12 år gammal. Hon var ännu bara ett barn. Han var 14 år och flickans storebror. Det var han som var hennes trygghet när hon skälvde av rädsla och ångest. Flickan visste redan då att hon inte passade in, att det var hon som var orsaken till att mamman grät om kvällarna. Det hade hon sagt till flickan.

Men flickan hade sin storebror när allt rämnade omkring henne. Han var för henne likt en bästa vän och en fadersgestalt då flickans riktiga pappa jobbade 70 mil hemifrån och sällan träffade sina barn. Flickan och hennes storebror kom varandra mycket nära.

Så en kväll kom flickans bror in till hennes rum för att säga godnatt, en kväll som så många gånger förut. Han började massera sin lillasysters rygg, och hans händer rörde sig successivt nedåt ryggslutet. Flickan upplevde till en början ett lätt obehag, ett obehag som allteftersom växte sig allt starkare. Men pojken brukade ju göra rätt, han var den som flickan såg upp till mest av alla och var alltid den som handlade klokt, så det han gjorde nu måste ju vara ok… Sakta förde han sina händer innanför flickans trosor. Flickan var paralyserad och kunde inte få fram ett ord. Varför gjorde han så? Plötsligt kände hon hur han hade minst ett finger i henne. Det gjorde ont. Någonstans visste hon att han gjorde fel. Tankarna for runt, runt. Hon kunde ej längre kontrollera dem. Hon formade ord i munnen, men kunde inte formulera dem hörbart. Skräck. Hur länge detta höll på vet hon inte, kanske var det några minuter, kanske var det en timme. Paralyserande rädsla. Pojken kröp naken ned i flickans säng och höll om henne. Han viskade i hennes öra att det var deras hemlighet.
Flickans värld rasade igen. Vem kunde hon lita på?  

Detta pågick i tre år. Flickan vågade aldrig berätta något för någon, och än idag är det deras hemlighet. En hemlighet som skapat ångest och rädsla. Känsla av utanförskap, äckel och mindervärdeskänslor. Maktlöshet och känsla av att inte ha rätt till sin egen kropp. Stor skuld och skam.

Flickan är idag 20 år och kämpar fortfarande mot äcklet, skulden och skammen och för att förlåta sig själv för vad som hände.  

http://www.youtube.com/watch?v=CtpLvfnDKtI
Refrängen stämmer så väl.

Ett av de minnen vari intellektet säger mig en sak och känslan en annan. Ett av de minnen jag för tillfället brottas med dagligen och som återigen inger mig en känsla av oändlig ensamhet och tomhet.

Hur kan en människa vara så svag?