Jag har mått väldigt dåligt den senaste veckan. Minnen har sköljt över mig och legat som bedövande vadd kring allt jag tagit mig för. Tankarna på döden har varit mycket tydliga. Känslan av ensamhet mitt i allt det svåra jag inte vågar tala med någon om så stor. Känslan av misslyckande. Av skam. Av skuld. Av ansvar. Det blir mig övermäktigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att döden inte är någon lösning, egentligen vet jag ju det. Jag vet också att det inte finns något alternativ till livet. Men jag känner mig bara fel. Så rakt igenom förbannat fel.
Jag försöker gå igenom minnen och tänka rationellt omkring dem. Se vad som faktiskt är mitt fel och sedan försöka skilja det från sådant jag inte rått för. Vem skulle jag skuldbelagt i de olika historierna om det inte varit mig det handlade om, utan någon annan? Jag vet att jag ofta är en alltför hård och orättvis domare mot mig själv. Att jag aldrig skulle drömma om att döma ut någon på det sätt jag dömer ut mig. Men förnuft och känsla hänger ofta inte ihop...
Flickan var 12 år gammal. Hon var ännu bara ett barn. Han var 14 år och flickans storebror. Det var han som var hennes trygghet när hon skälvde av rädsla och ångest. Flickan visste redan då att hon inte passade in, att det var hon som var orsaken till att mamman grät om kvällarna. Det hade hon sagt till flickan.
Men flickan hade sin storebror när allt rämnade omkring henne. Han var för henne likt en bästa vän och en fadersgestalt då flickans riktiga pappa jobbade 70 mil hemifrån och sällan träffade sina barn. Flickan och hennes storebror kom varandra mycket nära.
Så en kväll kom flickans bror in till hennes rum för att säga godnatt, en kväll som så många gånger förut. Han började massera sin lillasysters rygg, och hans händer rörde sig successivt nedåt ryggslutet. Flickan upplevde till en början ett lätt obehag, ett obehag som allteftersom växte sig allt starkare. Men pojken brukade ju göra rätt, han var den som flickan såg upp till mest av alla och var alltid den som handlade klokt, så det han gjorde nu måste ju vara ok… Sakta förde han sina händer innanför flickans trosor. Flickan var paralyserad och kunde inte få fram ett ord. Varför gjorde han så? Plötsligt kände hon hur han hade minst ett finger i henne. Det gjorde ont. Någonstans visste hon att han gjorde fel. Tankarna for runt, runt. Hon kunde ej längre kontrollera dem. Hon formade ord i munnen, men kunde inte formulera dem hörbart. Skräck. Hur länge detta höll på vet hon inte, kanske var det några minuter, kanske var det en timme. Paralyserande rädsla. Pojken kröp naken ned i flickans säng och höll om henne. Han viskade i hennes öra att det var deras hemlighet.
Flickans värld rasade igen. Vem kunde hon lita på?
Detta pågick i tre år. Flickan vågade aldrig berätta något för någon, och än idag är det deras hemlighet. En hemlighet som skapat ångest och rädsla. Känsla av utanförskap, äckel och mindervärdeskänslor. Maktlöshet och känsla av att inte ha rätt till sin egen kropp. Stor skuld och skam.
Flickan är idag 20 år och kämpar fortfarande mot äcklet, skulden och skammen och för att förlåta sig själv för vad som hände.
http://www.youtube.com/watch?v=CtpLvfnDKtI
Refrängen stämmer så väl.
Ett av de minnen vari intellektet säger mig en sak och känslan en annan. Ett av de minnen jag för tillfället brottas med dagligen och som återigen inger mig en känsla av oändlig ensamhet och tomhet.
Hur kan en människa vara så svag?
Som vanligt så är det egentligen så mycket som jag vill säga dig efter att ha läst dina inlägg. Men för att inte riskera att röra till det med en massa ord, så vill jag bara ge dig en kram. En stor kram via cyberspace. En kram till en underbart vacker, klok och älskvärd fjäril. Du ska veta att jag ofta tänker på dig, och önskar med hela mitt hjärta att du ska inse att du är värd så mycket kärlek och lycka. KRAM <3
SvaraRaderaFå människor har berört mig så mycket som du Sara, du ska veta att du fyller en viktig plats i denna världen.
SvaraRaderaSmärtan kan jag inte ta bort hur gärna jag än skulle vilja, men jag vet att du kommer fixa detta! Kanske tar det tid, och det kommer säkerligen inte vara lätt, men jag tror på dig av hela mitt hjärta.
Stor, stor kram! <3
Till en början vill jag bara ge dig en stor varm och trygg kram! Känner så fruktansvärt igen mig i flickan och hennes bror! Det är som att du skrivit om mig!
SvaraRaderaJag har tänkt mycket på dig! Förstår om du inte minns mig, men jag har dig fortfarande i mina tankar! Du är underbart fin, du är en underbar människa som inte borde ha behövt utstå det du har och gör, du är bara värd det bästa!
Vet att det är lätt att säga men snälla försök att inte vara så hård mot dig själv, du är underbar, inte äcklig eller något annat, du är bara helt underbar!
Varma, trygga kramar
PS. Hör gärna av dig!
Saknar ord (som vanligt) men du har mitt stöd och tankar.
SvaraRaderaJag har en vän som har haft samma upplevelse. Hon kämpar. Det går upp och ner men mest upp numera. Hon har otroligt mycket att ge av både kärlek, empati och klokskap. Det har du också! Ni båda måste försöka integrera detta fantastiska som är du (ni) och förstå hur mycket du (ni) är värda. FÖRSTÅ det. KÄNNA det. TRO på det.