Nu börjar jag bli tjatig...

... men jag behöver er hjälp än en gång. Återigen handlar det om val av balklänning. Det är underbart att ryckas med och låta tankarna upptas av fix och bestyr inför bal och student!

De två balklänningarna jag visat er tidigare är det lite jobb med för att jag ska kunna ha dem, därför söker jag ytterligare alternativ. Här kommer ett!

Och de två tidigare såg ut såhär:

Funkar den blå som alternativ eller var den helt fel på mig? I färg och vilka former den framhäver.. Jag vill inte se klumpig ut... 

Och har ni tips på håruppsättning får ni också gärna skicka en länk om den finns på internet :)

Tjejjigt och ytligt, men jag gillar´t! :)

Stort tack också för era peppande ord i mitt förra inlägg, det värmer mycket!

Wellness

Jag mår jättebra nu, toppen! Sommaren är här, det går bra i skolan och jag har finfina vänner. Jag är jätteglad och tacksam. Jag har det bra, riktigt bra! :)  :)  Jag tar studenten om två veckor och sen får jag förhoppningsvis jobb i höst, superhärligt!

Livet är verkligen himla fint! :)

Mors dag

Grattis alla mammor på er dag!

Som luft

Jag är verkligen negativ nu, jag vet. Jag ska försöka vända det, men jag är bara.. så ledsen.
Så ledsen för att allt är som det är och för att jag är som jag är. För att omständigheterna är som de är.

Ledsen bland annat för att jag igår fick höra hemma att jag var som luft för personen ifråga.

Vad svarar man på det?
Vad svarar man när marken redan rämnat och man inte har någon marginal för ytterligare fall?

Nej, jag kan inte bara skita i det. Jag kan inte förbise uttalandet och släta över med att personen ifråga är sjuk. Det går rakt in i hjärtat ändå. Rakt in.

Och smärtar.
Och svärtar.
 

Betyg

Har i dagarna fått reda på några slutbetyg i avslutade kurser.

Psykologi - mvg
Körsång - mvg
Svenska - mvg
Kulturhistoria - mvg

"Det kommer gå bra för dig, S!"

Orden känns som ett hån. Det kommer gå bra för dig. Alltså. Det är betygen som gör det.
Så skönt. Inget att oroa sig för alltså. Jag kan koppla av.
Det kommer gå bra för mig.

HAHA.

...

Det är skönt att veta att det åtminstone finns något man är bra på.
Synd bara att det är att misslyckas.

Illusionen av idyll

Tänk så lätt det är att luras. Gång på gång kommer jag på att det är just precis det jag gör. Ja, nästan jämt, trots att jag egentligen föraktar det. Jag serverar min omgivning känslan av att allt är bra, som det ska vara. Att allt är i in ordning. Ingenting är i sin ordning! Ingenting. Inom mig skär det som av tusen brinnande knivar. Inom mig skriker jag av smärta och och allt rasar samman gång på gång. Men inte ett ljud kommer över mina läppar. De leende. De som är med och bidrar till idyllen. Bidrar till illusionen av att allting är som det ska. 
 

Ni Kanske tror mig
när jag skrattar,
att jag mår bättre när jag ler.
När inte glansen finns i ögat
finns det nån som tåren ser?
......När inga tårar finns att torka,
när jag skrattar bort min gråt.
När jag sväljer alla känslor
för att känna är för svårt.
Jag sväljer all förtvivlan,
jag flyr bort från min tår.
När jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?

(okänd)

Studentklänning

Nu har jag ett sånt där stort klänningsproblem igen... ;) Jag älskar känslan av att vara ytlig, att ha "problem" med vad jag vet egentligen är skitsaker. Det är underbart att känna sig normal och kunna ingå i diskussionerna i skolan om vilken frisyr, vilka skor etc. man ska ha på balen och studenten. En gemensam beröringspunkt med de andra och inte den totala ensamheten som ligger som ett hölje kring de tankar som annars utgör mitt liv.

Denna gång gäller det studentklänning! Vilken av dessa två passar bäst och framhäver mina extrakilon minst?

     (min riktiga hudton är någonstans däremellan, bilderna är tagna i två olika ljus)

Stress

Sitter för tillfället och söker jobb och anmäler mitt intresse till lägenheter. Det känns mest bara tufft och inte alls så förväntansfullt och roligt som jag önskat. Hur ska jag fixa det här?

Imorgon ska jag till hälsocentralen och kolla upp en leverfläck som mamma tycker har förändrats. Trots att det med största sannolikhet inte är något konstigt alls känns det olustigt. Mycket också för att vi förra veckan fick ett besked om att en nära vän till familjen har en elakartad tumör.

Idag hade jag prov, imorgon har jag skriftlig inlämning. På torsdag ska jag hålla tal (muntligt anförande, nationellt prov) som jag inte hann förra veckan och på fredag har jag sista provet för veckan. Det är en i mina ögon orimlig stress.

Blunda och djupandas.

söndag

Skjut mig.

Djupdykning

Den här veckan är en helvetesvecka.

Måndag: 5h långt prov
Tisdag: 2h långt prov
Torsdag: 8.00 leda idrottslektion, 9.30 eventuellt tal (nationellt prov), 13.00 muntlig redovisning psykologi, 15.00 redovisning teckenspråk
Fredag: 8.00 prov teckenspråk

Förutom detta vanliga lektioner och inlämningsuppgifter.

Igår, när jag satt och slet med mitt tal, bröt jag ihop. Allt brast och jag kunde inte sluta gråta. Jag har alltför höga krav och nöjer mig inte med VG. Det visar ju svart på vitt hur dålig jag är!

Jag mår väldigt dåligt för tillfället, stressen tar fullständigt kål på mig. Jag sover i snitt 5h/natt, har ofta huvudvärk och kräktes idag utan anledning. Jag är yr och av och till svartnar det för mig.

Min klassföreståndare har kallat mig på möte. Hon är rädd att jag är på väg att bli utbränd.

Låt det svartna. Låt mig gå under.

Jag skiter i det.

Jag skiter i allt.

Jag orkar helt enkelt inte.

Tips önskas igen!

Nu behöver jag hjälp igen!

Jag går ju sista året på gymnasiet, och nu på torsdag ska jag göra mitt absolut sista nationella prov någonsin. Skönt! Var och en i klassen ska hålla varsitt tal, ett 5 min långt anförande. Temat är språk och signaler/ tecken och kommunikation, och det är alltså vi själva som ska skriva talet.

Och precis när jag behöver den som bäst, tycks all kreativitet vara som bortblåst. Mitt PM ska vara inlämnat imorgon och jag har verkligen inte en susning om vad mitt tal ska handla om.

Så snälla ni, har ni någon som helst idé kring något jag kan tala om som på något sätt kan knyta an till språk och signaler/ tecken och kommunikation så är jag oändligt tacksam för förslag! Allt välkomnas, det behöver inte vara djupt eller svårt...

Det känns... mer än jobbigt att stå på ruta noll när jag ska hålla mitt muntliga anförande på torsdag.

Hjälp!

And here we go!

Tack för er hjälp, det lutar åt den klarröda klänningen! :)

Jag tänker mycket. Kanske alldeles för mycket? Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa för andra att jag duger. Aldrig någonsin skulle jag våga tänka tanken att jag duger för den jag är. Jag ska egentligen inte behöva tänka så. Men jag har liksom vant mig att leverera när det krävs. Vant mig att vara duktig. Lydig flicka. Lydiga flickor säger inte emot! Lydiga flickor vet vad som förväntas av dem långt innan någon uttalat det.

Ändå. Ändå är det någonting inom mig som börjar vakna till liv. Någonting som inte funnits där förut. Kanske är det vad man säger ett 'jävlar anamma'? Jag känner inte igen det och jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker om det. Men jag går inte emot känslan, utan jag låter den finnas där för att se hur den vill komma att utvecklas. Jag är så mycket mer än en lydig liten flicka. Jag känner ett trots. En vilja att vara bekäftig, retsam. En vilja att slå näven i bordet. En vilja att inte längre backa undan. Att inte till varje pris anpassa mig efter andra. Att börja leva själv. "Du anpassar dig till döds, S", sa min terapeut en gång. Jag förstod inte vad hon menade med det, men nu tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menade, och att jag till och med kan se det själv. Det är dags att börja bli mer självständig. Jag tror att det är det som är kärnan i det som börjar väckas till liv inom mig.

Jag känner mig för tillfället lite som Lilla My, viljestark och busig. Och när Lilla My är arg, då bits hon. Passa er... ;)

Känslan är ovan, men jag tror inte att den för det behöver vara tokig. Kanske är det dags att för en gångs skull bejaka vad jag känner och inte som vanligt förtränga det? Kanske är det dags att successivt lämna den av omgivningen lydiga formade flickan bakom mig?

Ja, nu jävlar!

Smakråd!

Det känns som att jag kämpar mot alla krafter i världen just nu. Samtidigt. De river och sliter i mig och jag kämpar allt jag kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Men, istället för att detta ska bli ett nedsvärtat depp-inlägg som så många tidigare, vill jag lägga fokus på något annat. Jag tar studenten i år, och ska också gå på den traditionsenliga balen i samband med detta. Därför har jag en fråga, som kan tyckas ytlig (jag håller med!), men som är skön att få vila tankarna på en stund när de annars spinner på i 280 i betydligt mindre trevliga banor.

Vilken av dessa klänningar tycker du att jag ska ha på balen?

tisdag

http://www.youtube.com/watch?v=XbK9QyvzxVk

Det är svårt att andas ikväll.
Meningslösheten skymmer allt annat.