Illusionen av idyll

Tänk så lätt det är att luras. Gång på gång kommer jag på att det är just precis det jag gör. Ja, nästan jämt, trots att jag egentligen föraktar det. Jag serverar min omgivning känslan av att allt är bra, som det ska vara. Att allt är i in ordning. Ingenting är i sin ordning! Ingenting. Inom mig skär det som av tusen brinnande knivar. Inom mig skriker jag av smärta och och allt rasar samman gång på gång. Men inte ett ljud kommer över mina läppar. De leende. De som är med och bidrar till idyllen. Bidrar till illusionen av att allting är som det ska. 
 

Ni Kanske tror mig
när jag skrattar,
att jag mår bättre när jag ler.
När inte glansen finns i ögat
finns det nån som tåren ser?
......När inga tårar finns att torka,
när jag skrattar bort min gråt.
När jag sväljer alla känslor
för att känna är för svårt.
Jag sväljer all förtvivlan,
jag flyr bort från min tår.
När jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?

(okänd)