And here we go!

Tack för er hjälp, det lutar åt den klarröda klänningen! :)

Jag tänker mycket. Kanske alldeles för mycket? Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa för andra att jag duger. Aldrig någonsin skulle jag våga tänka tanken att jag duger för den jag är. Jag ska egentligen inte behöva tänka så. Men jag har liksom vant mig att leverera när det krävs. Vant mig att vara duktig. Lydig flicka. Lydiga flickor säger inte emot! Lydiga flickor vet vad som förväntas av dem långt innan någon uttalat det.

Ändå. Ändå är det någonting inom mig som börjar vakna till liv. Någonting som inte funnits där förut. Kanske är det vad man säger ett 'jävlar anamma'? Jag känner inte igen det och jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker om det. Men jag går inte emot känslan, utan jag låter den finnas där för att se hur den vill komma att utvecklas. Jag är så mycket mer än en lydig liten flicka. Jag känner ett trots. En vilja att vara bekäftig, retsam. En vilja att slå näven i bordet. En vilja att inte längre backa undan. Att inte till varje pris anpassa mig efter andra. Att börja leva själv. "Du anpassar dig till döds, S", sa min terapeut en gång. Jag förstod inte vad hon menade med det, men nu tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menade, och att jag till och med kan se det själv. Det är dags att börja bli mer självständig. Jag tror att det är det som är kärnan i det som börjar väckas till liv inom mig.

Jag känner mig för tillfället lite som Lilla My, viljestark och busig. Och när Lilla My är arg, då bits hon. Passa er... ;)

Känslan är ovan, men jag tror inte att den för det behöver vara tokig. Kanske är det dags att för en gångs skull bejaka vad jag känner och inte som vanligt förtränga det? Kanske är det dags att successivt lämna den av omgivningen lydiga formade flickan bakom mig?

Ja, nu jävlar!