Blundar. Försöker koppla bort det som gör ont. Tar liksom ett steg åt sidan. Det är för smärtsamt att vara fullt närvarande i livet hela tiden, därför söker jag skydd, liksom för att värja mig. För att inte gå sönder. Försöker att tänka på sådant jag tycker om, skriver och dansar. För jag vet, jag vet att jag inte får släppa det jag innerst inne tycker om, även om det nu bara är kraftkrävande och något jag har svårt att se någon glädje i. Jag vet att jag inte får förlora mig själv mer än jag redan gjort.
För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?
Jag vet inte längre vart jag är på väg eller vem jag är. Det enda jag vet är att det räcker att ta en sekund i taget.
Så gör jag också :P Jag är alltid den som har på mig mest färgglada och blommiga kläder av alla. När jag mår bra för att jag vill visa det och när jag mår dåligt nästan ännu mer eftersom jag ska bevisa för mig själv att jag visst mår bra, påminna mig...
SvaraRaderaJag förstår inte heller någonting riktigt nu, min överlevnadstaktik är för tillfället att inte tänka.
Du kommer fixa det här Sara, för du har viljan!
KRAM
jag hoppas verkligen att glädjen finns på riktigt. För allas vår skull.
SvaraRaderaTänker på dig. Och har en fråga, varför kan man inte följa dig på bloglovin?
styrkekramar, ta hand om dig