Jag vet att jag är mörk nu, och jag är väl medveten om att ingen kan ändra min situation åt mig. Jag skriver inte för att spela martyr, jag skriver för att jag någonstans, någongång måste få ur mig det jag bär på. Det blir så mycket att det rinner över annars, och eftersom jag, liksom många med mig, är alltför duktig på att spela glad och låtsas som att allt är okej när jag befinner mig i sociala sammanhang känns det till slut som att jag ska kvävas om jag inte kan ventilera det någonstans. Därför skriver jag. För att ta udden av smärtan, för att på något sätt kunna hantera det jag bär.
Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.
Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.
Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.
Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.
Men hur ska jag kunna välja?
Det självklara svaret, min vän, är att du måste välja dig själv. Det är egentligen det enda valet som finns, för om du försöker leva kvar i en miljö där du mår så fruktansvärt dåligt så får ingen annan ut något av det heller.
SvaraRaderaSjälvklart förstår jag att det inte är så enkelt att släppa sin familj och få en känsla av skuld, men du är vuxen nu och det hade, oavsett de problem som finns hemma, varit fullkomligt naturligt att flytta. Att det sen förstör dig psykiskt skyndar på. Du MÅSTE välja dig själv! För allas skull och inte minst för din egen.
Personen du talar om behöver hjälp som du inte kan ge henne och hon kommer aldrig bli nöjd, vad du än gör. Problemet ligger nämligen hos henne själv och hon måste lösa dem inom sig.
Stor kram <3
Fy f-n vad förbannad jag blir när jag läser de här! Jag vet ju sedan innan vem du pratar om ... och att denna ens kan vara så manipulativ hur sjuk denna än är gör mig @#¤&£!! Man gör inte så mot ' dig '! Du bär på intet sätt ansvaret för denna person! Stötta, javisst! Men inte på bekostnad av dig själv.
SvaraRaderaFörlåt att jag låter hård. Jag vet att det inte är lätt och att allt inte är svart eller vitt. Men jag blir heligt förbannad på ren svenska.
Du klarar att flytta.
Du vet vad som är rätt.
*kramar om*
Du ska välja DIG SJÄLV fina du!!!
SvaraRaderaEN människa som manipulerar och gör dig så illa förtjänar dig inte, det spelar ingen roll om det är någon i familjen.
Hur svårt det än är att bryta så måste du tänka på dig och på ditt liv.
Du förtjänar alltid det bästa.
Jag tror på dig!!
Många kramar