Famlar efter något att hålla fast vid

Jag blir ibland rädd för mig själv. Rädd för vad jag kan komma att göra om jag en dag faktiskt tappar kontrollen, den kontroll jag kanske nästan för mycket ser till att upprätthålla för att jag är så rädd för att misslyckas om jag skulle släppa på den. Ändå är det just kontrollen som många gånger hindrat mig från att skada mig själv på olika sätt. När jag tvingat förnuftet att styra över känslan.

Igår var ingen sådan dag, igår var en helvetisk dag. En svart dag. Igår tappade jag den hårt uppjobbade kontrollen vilket jag nu ser kunde blivit farligt. Jag såg möjligheter i farliga ting omkring mig, och jag kom på mig själv med att vara mitt uppe i att planera hur jag lättast möjligt skulle kunna försvinna härifrån utan risk för att misslyckas. När förnuftet då nådde mig blev jag rädd. Känslan och längtan bort hade varit så stark att jag inte hade förmått mig att se situationen ur något annat perspektiv, inte medvetet på ett tidigare stadium till fullo insett vad jag höll på med. Att jag planerade min egen död. Att jag var på väg att konkretisera tankar jag vet är livsfarliga som något annat än tankar.

När jag insåg detta reste jag mig upp för att fysiskt byta miljö så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna bryta dessa tankar. Jag gick ut i köket och bryggde kaffe åt mamma och mig, varpå de mörka tankarnas intensitet successivt avklingade.

Men jag blir så rädd. Om jag en dag inte lyckas komma på mig själv i tid? Det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.

Utåt ler jag. Men inuti skriker jag efter hjälp. Skriker och famlar efter något att hålla fast mig i. Jag går sönder. S Ö N D E R. I tusen bitar. I många fler bitar än så. Varje andetag gör så förtvivlat ont.