torsdag

skrämmande mörker
tystnad och ensamhet
panik och själen i spillror

--------------------------

När jag rusar från mig själv, i en längtan att bli fri

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän
Må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand

God bless the child

orosklump i magen och ett virrvarr av tankar

skrämmande likgiltighet

förtvivlan och djup sorg

Och en hemlighet, svårare än någon annan, som jag inte kan berätta för någon. Det gör för ont, det går inte.

Jag greppar pennan och skriver. Skriver och ritar, nästintill frenetiskt. Jag måste ventilera. Måste, måste. Annars fixar jag det inte.

Det är natt nu, och jag borde sova. Men ensamheten och stillheten skrämmer mig.

God bless the child 

Midsommar

Ja, det är ju jag som är löjlig. Klart att det mesta omkring mig är positivt. Klart att jag har det bra, egentligen. Jag har bara inte vett att se det.

Imorgon är det midsommar. Då blir det öl och nubbar för att fira att jag har det så bra. Skål!


Näe, jag kan inte se det. Jag kan inte genuint känna det. Allt det positiva omkring mig. Små glimtar då och då, men inte mycket mer. Några minuters andrum när jag är fri från tankarna, sen är de där igen. Om och om igen. Och det finns inget att fira imorgon. Ingenting alls. Skål för att glömma. Om så bara för en kväll.

Men, det blir bättre. Jag vet ju det.


Jag önskar er en fin midsommar! 

Forever young

Jag väger fördelar mot nackdelar, men de senare är fler.
Jag väger mening mot meningslöshet, men meningslösheten är större.

Vad är då poängen?

Söndag

Tack fina, fina ni! Jag hade en underbar studentdag! Under studentmottagningen hemma kände jag verkligen på riktigt hur många fina vänner jag har. En vän till familjen hade till och med gjort en sång om och till mig som han framförde under mottagningen. Fantastiskt! Nu är jag officiellt arbetslös ;)

Mamma är på mig konstant nu för att jag ska försöka övertala min bror att söka psykoterapi. Kul? Nej. Rättvist? Nej. Hur jag än försöker kan jag inte se vad jag har med saken att göra.

Imorgon ska jag vara lycklig

Kan man bestämma det på förhand, att vara lycklig? Beställa känslan liksom? Nja, tveksamt, men hur som helst kan jag låta bli att på förhand bestämma att min lyckliga dag inte blir lycklig.

Jag tar studenten imorgon. Studenten! Det känns helt overkligt. Konstigt, härligt, läskigt, spännande, och just overkligt. Nu är det min tur. Slutet säger en del, andra säger början. Vad jag säger beror på min dagsform.

För precis ett år sedan skrev jag såhär:

Efter att ha lekt sommarlycklig i vit avslutningsklänning och sjungit om studentens lyckliga dag och om den blomstertid som kommer så känner jag att det faktiskt är sommar. Jag har klarat mig igenom andra gymnasieåret, och är nu inne på mitt tjugonde levnadsår. Märklig tanke, jag hade ju bestämt mig för att inte bli 19…

Om ett år är det alltså jag som står där med en mössa i handen. Då är det min lyckliga dag. Men det är ju om ett helt år, och mycket kan komma att hända till dess. Det som nu nästan känns som ett hån: ”lyckliga dag”, det kanske blir en lycklig dag, på riktigt. En upplevelse av äkta lycka. Undrar hur det känns…

Och, hur avlägset det än kändes då, så är jag faktiskt här nu. Jag kom i mål, trots allt. Inte med de betyg jag önskade, men ändå, jag tog mig igenom. Jag gav inte upp, och är nu inne på mitt tjugoförsta levnadsår. Någonstans, långt inom mig, känner jag något som påminner om stolthet.

Imorgon är det champagnefrukost, fotografering, studentlunch, konsert, mösspåtagning, utspring, studentmottagning och sedan fest. Imorgon står jag där, med vita mössan i handen. 

Tack fina, fina ni för alla varma tankar ni skickar, ni betyder mycket!

Kram på er!