Tungt

Jag mår åt helsicke dåligt, därav min tystnad här. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Finns inget att säga, inget att skriva.

Hoppas att det är bättre med er.

Söndag

Blundar. Försöker koppla bort det som gör ont. Tar liksom ett steg åt sidan. Det är för smärtsamt att vara fullt närvarande i livet hela tiden, därför söker jag skydd, liksom för att värja mig. För att inte gå sönder. Försöker att tänka på sådant jag tycker om, skriver och dansar. För jag vet, jag vet att jag inte får släppa det jag innerst inne tycker om, även om det nu bara är kraftkrävande och något jag har svårt att se någon glädje i. Jag vet att jag inte får förlora mig själv mer än jag redan gjort.

För att inte bli ännu mer svart på utsidan än vad jag redan är så har jag plockat fram blommiga kläder, liksom för att bevisa för mig själv att livet är blommigt och glädjerikt. För blommor är glädje. Sommar och glädje. Men finns glädjen på riktigt? Gör den verkligen det?  

Jag vet inte längre vart jag är på väg eller vem jag är. Det enda jag vet är att det räcker att ta en sekund i taget.  

Rädsla

Tåget kom med som kraft idag. Liksom det brukar göra. Enda skillnaden var att jag idag noterade det på ett annat sätt. Idag noterade jag farten. Den våldsamma kraften. Omedvetet. Jag tänkte hur fort det skulle gå. Hur snabbt jag skulle bli fri. Jag stod nära. Ett steg ifrån.

När tåget var några meter ifrån perrongen blev jag rädd. Först då insåg jag på riktigt vad jag kände i hela kroppen. Jag backade snabbt in bland de andra passagerarna som skulle med samma tåg. Rädd. Jätterädd. Förlorad kontroll. Igen.

Men jag vågade. Jag vågade berätta om det för min terapeut, vilken jag tog tåget för att träffa, liksom alla andra fredagar. Det har jag inte vågat göra tidigare. Men rädslan sitter kvar, långt därinne.  

Men. Jag ska leva.  

Det gör ont

http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go&feature=fvwrel

Tjockis



Jävla idiot.
Jävla äckel.

 Jävla kossa. 

Jävla missfoster.

SJÄVHAT

Armageddon, jordens undergång

När jag kom hem från skolan grät M. Otröstligt. M har så länge jag kan minnas varit kärnkraftsmotståndare ända ut i fingerspetsarna och har deltagit i diverse aktioner och demonstrationer för att kärnkraften ska avvecklas.

Olyckan i Japan satte M i fullständig, krampartad skräck. Eftersom vi vet sedan tidigare att media gärna drar ner olika olyckors omfattningar för att folket inte ska bli oroliga, ser M tio gånger värre scenarier än de som visas på TV och berättas om i radio. Nu visar det sig att M troligtvis åtminstone till viss del har rätt - det verkar ha skett åtmistone en härdsmälta i Japan och olyckans omfattning beskrev man idag ungefär jämbördig med den i Tjernobyl 1986.

Det måste vara fruktansvärt för M. Det M målar upp hemma, alla bilder och tänkbara scenarier, måste vara fruktansvärda att bära inom sig och helhjärtat tro på. En verklig gastkramande skräck, mardröm. Men det är inte helt lätt att vara anhörig heller. M talar om för övriga familjemedlemmar, så fort hon får möjlighet, att åtmistone några av oss kommer att dö inom några år av det radioaktiva avfallet som läcker ut i Japan och sprider sig med vindarna även till Sverige. Sedan ångrar M sig. Det kommer inte hinna hända. Familjen, ja hela mänskligheten, kommer att utplånas innan dess av solstormarna som kommer nästa årsskifte. Alldeles säkert. Armageddon, jordens undergång, är nära.

Förmodligen blir det ännu en kväll när jag ska försöka lugna och trösta M, och timmar senare är det dags för mig att gå till sängs. Liten, utan någon som tröstar. Så ombytta roller. Så fel.

Ibland, när jag får lite distans till min situation, inser jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte mår bra när jag lever i det jag gör.

Ett försök att förklara

Jag vet att jag är mörk nu, och jag är väl medveten om att ingen kan ändra min situation åt mig. Jag skriver inte för att spela martyr, jag skriver för att jag någonstans, någongång måste få ur mig det jag bär på. Det blir så mycket att det rinner över annars, och eftersom jag, liksom många med mig, är alltför duktig på att spela glad och låtsas som att allt är okej när jag befinner mig i sociala sammanhang känns det till slut som att jag ska kvävas om jag inte kan ventilera det någonstans. Därför skriver jag. För att ta udden av smärtan, för att på något sätt kunna hantera det jag bär.

Jag önskar att det vore så lätt som att bara tänka om, bryta invanda tankemönster. Så är det tyvärr inte. Jag lever med en person som bidrar till att jag mår mycket dåligt, en person som är oerhört manipulativ och dominant. En person som min terapeut liknar vid en sektledare. En person som inte drar sig för att ta till de yttersta vapnen för att jag ska lyda denne. En person som jag tröstar när denne gråter nästan dagligen, den person som borde trösta mig när jag är ledsen. En person som ibland flera gånger i veckan säger att denne ska ta sitt liv och lägger detta på mitt samvete. Denna person ger mig så dåligt samvete att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En person som inte låter mig växa till en egen individ utan krampaktigt gör allt för att jag ska stanna hos denne.

Jag skyller inte allt på denna person. Men om jag inte hade levt i samma hus som denne tror jag att mitt liv hade sett annorlunda ut. Mycket annorlunda.

Och jag vet, jag vet att jag borde flytta. Jag ska så försöka göra. Men också här spelas det med mitt samvete, den person jag nämnt ovan säger när jag talar om flytt och vidareutbildning att denne aldrig någonsin kommer att klara sig utan mig. Inte vet vad den ska ta sig till utan mig. Gråter, tar till de fulaste knep för att få mig att ändra mig. Vid dessa tillfällen har personen ifråga tydligen glömt att jag ibland bara minuter innan av densamma sagts diverse elaka och kränkande saker. Fast i en rävsax.

Ibland känns det som att jag måste välja. Måste välja att ge upp familjen eller mig själv.
Om jag någonsin ska ha en chans att överleva.  
Men hur ska jag kunna välja?