Stress

Sitter för tillfället och söker jobb och anmäler mitt intresse till lägenheter. Det känns mest bara tufft och inte alls så förväntansfullt och roligt som jag önskat. Hur ska jag fixa det här?

Imorgon ska jag till hälsocentralen och kolla upp en leverfläck som mamma tycker har förändrats. Trots att det med största sannolikhet inte är något konstigt alls känns det olustigt. Mycket också för att vi förra veckan fick ett besked om att en nära vän till familjen har en elakartad tumör.

Idag hade jag prov, imorgon har jag skriftlig inlämning. På torsdag ska jag hålla tal (muntligt anförande, nationellt prov) som jag inte hann förra veckan och på fredag har jag sista provet för veckan. Det är en i mina ögon orimlig stress.

Blunda och djupandas.

söndag

Skjut mig.

Djupdykning

Den här veckan är en helvetesvecka.

Måndag: 5h långt prov
Tisdag: 2h långt prov
Torsdag: 8.00 leda idrottslektion, 9.30 eventuellt tal (nationellt prov), 13.00 muntlig redovisning psykologi, 15.00 redovisning teckenspråk
Fredag: 8.00 prov teckenspråk

Förutom detta vanliga lektioner och inlämningsuppgifter.

Igår, när jag satt och slet med mitt tal, bröt jag ihop. Allt brast och jag kunde inte sluta gråta. Jag har alltför höga krav och nöjer mig inte med VG. Det visar ju svart på vitt hur dålig jag är!

Jag mår väldigt dåligt för tillfället, stressen tar fullständigt kål på mig. Jag sover i snitt 5h/natt, har ofta huvudvärk och kräktes idag utan anledning. Jag är yr och av och till svartnar det för mig.

Min klassföreståndare har kallat mig på möte. Hon är rädd att jag är på väg att bli utbränd.

Låt det svartna. Låt mig gå under.

Jag skiter i det.

Jag skiter i allt.

Jag orkar helt enkelt inte.

Tips önskas igen!

Nu behöver jag hjälp igen!

Jag går ju sista året på gymnasiet, och nu på torsdag ska jag göra mitt absolut sista nationella prov någonsin. Skönt! Var och en i klassen ska hålla varsitt tal, ett 5 min långt anförande. Temat är språk och signaler/ tecken och kommunikation, och det är alltså vi själva som ska skriva talet.

Och precis när jag behöver den som bäst, tycks all kreativitet vara som bortblåst. Mitt PM ska vara inlämnat imorgon och jag har verkligen inte en susning om vad mitt tal ska handla om.

Så snälla ni, har ni någon som helst idé kring något jag kan tala om som på något sätt kan knyta an till språk och signaler/ tecken och kommunikation så är jag oändligt tacksam för förslag! Allt välkomnas, det behöver inte vara djupt eller svårt...

Det känns... mer än jobbigt att stå på ruta noll när jag ska hålla mitt muntliga anförande på torsdag.

Hjälp!

And here we go!

Tack för er hjälp, det lutar åt den klarröda klänningen! :)

Jag tänker mycket. Kanske alldeles för mycket? Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa för andra att jag duger. Aldrig någonsin skulle jag våga tänka tanken att jag duger för den jag är. Jag ska egentligen inte behöva tänka så. Men jag har liksom vant mig att leverera när det krävs. Vant mig att vara duktig. Lydig flicka. Lydiga flickor säger inte emot! Lydiga flickor vet vad som förväntas av dem långt innan någon uttalat det.

Ändå. Ändå är det någonting inom mig som börjar vakna till liv. Någonting som inte funnits där förut. Kanske är det vad man säger ett 'jävlar anamma'? Jag känner inte igen det och jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker om det. Men jag går inte emot känslan, utan jag låter den finnas där för att se hur den vill komma att utvecklas. Jag är så mycket mer än en lydig liten flicka. Jag känner ett trots. En vilja att vara bekäftig, retsam. En vilja att slå näven i bordet. En vilja att inte längre backa undan. Att inte till varje pris anpassa mig efter andra. Att börja leva själv. "Du anpassar dig till döds, S", sa min terapeut en gång. Jag förstod inte vad hon menade med det, men nu tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menade, och att jag till och med kan se det själv. Det är dags att börja bli mer självständig. Jag tror att det är det som är kärnan i det som börjar väckas till liv inom mig.

Jag känner mig för tillfället lite som Lilla My, viljestark och busig. Och när Lilla My är arg, då bits hon. Passa er... ;)

Känslan är ovan, men jag tror inte att den för det behöver vara tokig. Kanske är det dags att för en gångs skull bejaka vad jag känner och inte som vanligt förtränga det? Kanske är det dags att successivt lämna den av omgivningen lydiga formade flickan bakom mig?

Ja, nu jävlar!

Smakråd!

Det känns som att jag kämpar mot alla krafter i världen just nu. Samtidigt. De river och sliter i mig och jag kämpar allt jag kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Men, istället för att detta ska bli ett nedsvärtat depp-inlägg som så många tidigare, vill jag lägga fokus på något annat. Jag tar studenten i år, och ska också gå på den traditionsenliga balen i samband med detta. Därför har jag en fråga, som kan tyckas ytlig (jag håller med!), men som är skön att få vila tankarna på en stund när de annars spinner på i 280 i betydligt mindre trevliga banor.

Vilken av dessa klänningar tycker du att jag ska ha på balen?

tisdag

http://www.youtube.com/watch?v=XbK9QyvzxVk

Det är svårt att andas ikväll.
Meningslösheten skymmer allt annat.