Höst i Uppsala

Jag är i Uppsala och mår bra, jättebra.
Jag ser de vackra färgerna löven skiftar i, jag fylls av värme när jag ser mammor och pappor le mot sina barn. Ibland bubblar jag nästan över av pur glädje över en liten, egentligen obetydlig grej.
Jag lever och känner en självständighet och en styrka jag aldrig någonsin tagit för självklar att jag besitter.
Jag tror att det här är rätt för mig. Att jag äntligen hittat en väg som kan föra mig framåt.

Fredag

Jag har haft en helt underbar vecka i Uppsala med jobb, vänner, jobbintervjuer, musik. Jag har befunnit mig i ett slags glädjerus. Kanske för att allt har klaffat i veckan. Kanske för att jag känt mig välkommen och uppskattad. Kanske för att ag känner att jag faktiskt är på väg hemifrån nu för att stå på mina egna ben. Den stunden jag väntat på så oerhört länge.

Idag har jag känt att livet har återvänt. En intensiv känsla, svår att sätta fingret på. I veckan har jag levt.

Stabilt

Jag är okej. Jag förlorar mig själv emellanåt, men att hitta tillbaka upp, upp på rätt väg går allt snabbare. Det försöker jag ta vara på.

För jag vill ju, även om jag vet att det kommer att ta tid och att jag kommer att kunna falla ned i det bottensvarta hålet igen, komma till den punkten då jag är trygg. Tidigare har likgiltigheten sagt mig att det ändå inte spelar någon roll, att det inte skulle förändra något. Nu vet jag att det gör det. Nu strävar jag efter ett annat, mindre destruktivt sätt att leva. Nu accepterar jag mig själv på ett annat sätt. Jag förhåller mig till vad som är omkring mig på ett annat sätt än tidigare. Säkert inte fullt ut som det vore önskvärt, men förändring tar tid. Både yttre och inre förändring. Också det försöker jag acceptera.

Jag vill, utan att ljuga för mig själv, kunna säga att jag mår bra. Och jag tror att den dagen så småningom kommer. Inte idag, inte imorgon. Men så småningom, när jag fått distans till vad som så länge varit och bara ärren och inte själva såren finns kvar.

I korta ögonblick kan jag säga det redan nu. Att jag faktiskt mår bra.
Det i sig är för mig en stor seger!

1-0 till livet.

Min bror flyttar ut...

... och hans rum hyrs ut till två ryssar. Det känns konstigt. Som att familjen ombildas, fast jag vet att den ju naturligtvis inte gör det. Må jag tyckas bitter, men det känns som att de kommer innanför mitt revir. För nära, för snart. Min fina bror, som jag levt tillsammans med i snart 21 år, hinner knappt flytta ut förrän hans rum upptas av två för mig helt främmande människor. Som att brors plats fysiska plats kan ersättas bara sådär. Ja, jag vet att jag tänker trångsynt, naturligtvis är det bra att rummet kommer till användning. Och jag vet att jag som inte betalar hyran naturligtvis inte kan ha något ord med i det hela, men hela situationen gör mig ändå frustrerad. Särskilt också eftersom det är jag som har fått sköta kontakten med våra inneboende via mammas mail, tvingats låtsas vara mamma. Hon menar att hon inte är teknisk nog att kunna maila och att hon dessutom inte har tid. Våra arbetssituationer ser ut som så att jag sommarjobbar heltid och hon är arbetslös. Ändå har hon inte tid. Jag har varit igång och städat huset i ett sedan kl 9 imorse för att det ska se åtminstone någon fräschare ut. Mamma är inte hemma för tillfället och våra inneboende kommer någon gång under eftermiddagen. Det är jag som ska välkomna dem. Det känns så orättvist!

Fattas bara att jag förväntas vara sällskapsdam eller passupp åt ryssarna.

Ett skolbarn

Jag ser ett skolbarn på väg hem från skolan. Hennes mamma går stolt bakom och filmar den lilla flickans ryggtavla som till stor del täcks av en oproportionerligt stor ryggsäck. Hon skuttar fram, och jag hinner se att en glugg ersätter en av framtänderna. Jag gissar att flickan precis börjat första klass. Hon ser glad ut, lycklig. Jag ler. För ett ögonblick tillåter jag mig att själv drömma mig tillbaka till den tiden. Och jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv skulle sätt ut om jag bara gjort andra val, tagit andra vägar än de jag tog, som bidragit till att livet nu ser ut som det gör. Jag ser på flickan när vi är i jämnhöjd med varandra, och tänker att jag önskar att hon följer sitt hjärta och att hennes föräldrar hinner se om något är fel innan det gått för långt. Mycket kan stoppas om det ännu är i sin linda. Flickan strålar. Jag ler mot henne och mot mamman som följer med kameramobilen i högsta hugg tätt bakom.

När vi passerat varandra kan jag inte låta bli att vända mig om. Två ryggtavlor, en flicka och hennes mor. Jag ler fortfarande och känner att livet i små glimtar faktiskt är vackert.

tisdag

Vill mest bara gråta just nu

Men vad hjälper det när den enda som kan ta emot mina tårar och min förtvivlan är katten?

En sommar

En sommar. Åter till ända. En sommar i ett liv som stundtals känns så vackert och genuint värdefullt. Men också ett liv som stundtals kantas av taggar och tvivel. Dag följer på dag, likt ett självgående maskineri, och jag undrar ofta tyst för mig själv om det är det här som är livet.
Nu är efter. Nu är efter studenten, den tid som egentligen kunde vara fylld med självförverkligande och strävan mina mål, tiden för att förverkliga den längtan som jag så länge förvarat i mitt hjärtas allra innersta vrå.

Mitt fokus har den senaste tiden legat på att medla, jag har stångat mig blodig för att min fortfarande hemmavarande bror ska orka flytta hemifrån. Jag har försvarat, tröstat och försökt stilla tvivlen. Jag önskar så att min bror får pröva sina vingar. Tiden för det är nu, och jag vet att de bär honom.

Jag har i detta glömt bort mig själv. Eller sanningen är nog att min ork inte räckt för att slåss både för bror och för mig. Så jag blir kvar hemma, i alla fall i höst. Jag ska gå en 6 veckors heltidsutbildning i att vara egen företagare. Omgivningen bekräftar hur klokt det är. Jag är ju så ambitiös och kompetent. Så ung och duktig. Jag ler och säger - ja, det här ser jag verkligen fram emot! Men inuti. Jag tänker bort, vet inte vad jag känner. Jag är egentligen livrädd.

Jag tror att jag måste få tiden. För att hinna samla mig. Hitta rätt. Tänka rätt. Göra rätt. Och innan dess -  något som i mångas ögon kan tyckas så enkelt -  bara orka vara. Finnas till. Finnas här. 

Och det slår mig, hur jag fortfarande undrar om det finns en annan verklighet. Om jag inte fanns, vem skulle sakna mig? Den tanken gör mig ledsen.

Jag önskar att jag hade kraft och mod att våga tro. På livet, men kanske framförallt på mig själv.

augusti

Jag lever

Ville bara säga det.

Kram till er

torsdag

skrämmande mörker
tystnad och ensamhet
panik och själen i spillror

--------------------------

När jag rusar från mig själv, i en längtan att bli fri

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän
Må solen värma din kind och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen
Må Gud hålla, hålla dig i sin hand

God bless the child

orosklump i magen och ett virrvarr av tankar

skrämmande likgiltighet

förtvivlan och djup sorg

Och en hemlighet, svårare än någon annan, som jag inte kan berätta för någon. Det gör för ont, det går inte.

Jag greppar pennan och skriver. Skriver och ritar, nästintill frenetiskt. Jag måste ventilera. Måste, måste. Annars fixar jag det inte.

Det är natt nu, och jag borde sova. Men ensamheten och stillheten skrämmer mig.

God bless the child 

Midsommar

Ja, det är ju jag som är löjlig. Klart att det mesta omkring mig är positivt. Klart att jag har det bra, egentligen. Jag har bara inte vett att se det.

Imorgon är det midsommar. Då blir det öl och nubbar för att fira att jag har det så bra. Skål!


Näe, jag kan inte se det. Jag kan inte genuint känna det. Allt det positiva omkring mig. Små glimtar då och då, men inte mycket mer. Några minuters andrum när jag är fri från tankarna, sen är de där igen. Om och om igen. Och det finns inget att fira imorgon. Ingenting alls. Skål för att glömma. Om så bara för en kväll.

Men, det blir bättre. Jag vet ju det.


Jag önskar er en fin midsommar! 

Forever young

Jag väger fördelar mot nackdelar, men de senare är fler.
Jag väger mening mot meningslöshet, men meningslösheten är större.

Vad är då poängen?

Söndag

Tack fina, fina ni! Jag hade en underbar studentdag! Under studentmottagningen hemma kände jag verkligen på riktigt hur många fina vänner jag har. En vän till familjen hade till och med gjort en sång om och till mig som han framförde under mottagningen. Fantastiskt! Nu är jag officiellt arbetslös ;)

Mamma är på mig konstant nu för att jag ska försöka övertala min bror att söka psykoterapi. Kul? Nej. Rättvist? Nej. Hur jag än försöker kan jag inte se vad jag har med saken att göra.

Imorgon ska jag vara lycklig

Kan man bestämma det på förhand, att vara lycklig? Beställa känslan liksom? Nja, tveksamt, men hur som helst kan jag låta bli att på förhand bestämma att min lyckliga dag inte blir lycklig.

Jag tar studenten imorgon. Studenten! Det känns helt overkligt. Konstigt, härligt, läskigt, spännande, och just overkligt. Nu är det min tur. Slutet säger en del, andra säger början. Vad jag säger beror på min dagsform.

För precis ett år sedan skrev jag såhär:

Efter att ha lekt sommarlycklig i vit avslutningsklänning och sjungit om studentens lyckliga dag och om den blomstertid som kommer så känner jag att det faktiskt är sommar. Jag har klarat mig igenom andra gymnasieåret, och är nu inne på mitt tjugonde levnadsår. Märklig tanke, jag hade ju bestämt mig för att inte bli 19…

Om ett år är det alltså jag som står där med en mössa i handen. Då är det min lyckliga dag. Men det är ju om ett helt år, och mycket kan komma att hända till dess. Det som nu nästan känns som ett hån: ”lyckliga dag”, det kanske blir en lycklig dag, på riktigt. En upplevelse av äkta lycka. Undrar hur det känns…

Och, hur avlägset det än kändes då, så är jag faktiskt här nu. Jag kom i mål, trots allt. Inte med de betyg jag önskade, men ändå, jag tog mig igenom. Jag gav inte upp, och är nu inne på mitt tjugoförsta levnadsår. Någonstans, långt inom mig, känner jag något som påminner om stolthet.

Imorgon är det champagnefrukost, fotografering, studentlunch, konsert, mösspåtagning, utspring, studentmottagning och sedan fest. Imorgon står jag där, med vita mössan i handen. 

Tack fina, fina ni för alla varma tankar ni skickar, ni betyder mycket!

Kram på er!

lördag

Kämpigt.

onsdag

Bal igår. Fina människor, bra musik och god mat. Samvaro och skratt.
Efterfest till 04 imorse. Dans, skratt. Vänner.

Ändå. Imorse. Som att ingenting angick mig. Som att ingenting någonsin angått mig. Varken gårdagen eller något annat. Jag känner igen känslan, väl. Känslomässigt tar likgiltigheten luften ur mig, intellektuellt är jag inte förvånad. Jag har stressat mycket den senaste tiden. Stressat inför balen och studenten med allt vad dessa tillställningar innebär, stressat med de sista inlämningarna i skolan, med ansökningar osv.

Nu. Tid att andas. Att tänka tillbaka, att försöka se framåt. Tid också att bara vara.

På tisdag tar jag studenten. Jag hoppades att jag skulle kommit längre med mig själv under dessa tre år än vad jag gjort. Hoppades så mycket.
Studenten. Ett slut. Nu har jag fullföljt vad jag åtagit mig, klarat mina måsten.

Jag är färdig nu

Äntligen!

Nu har jag bestämt mig för klänning. Äntligen! Det blev inget av de tidigare alternativen, men jag tycker om den :) Tack för er hjälp!

På söndag ska jag prova min sminkning och frisyr som en kompis till mig ska fixa. Det går bra nu!

Trevlig helg!

Nu börjar jag bli tjatig...

... men jag behöver er hjälp än en gång. Återigen handlar det om val av balklänning. Det är underbart att ryckas med och låta tankarna upptas av fix och bestyr inför bal och student!

De två balklänningarna jag visat er tidigare är det lite jobb med för att jag ska kunna ha dem, därför söker jag ytterligare alternativ. Här kommer ett!

Och de två tidigare såg ut såhär:

Funkar den blå som alternativ eller var den helt fel på mig? I färg och vilka former den framhäver.. Jag vill inte se klumpig ut... 

Och har ni tips på håruppsättning får ni också gärna skicka en länk om den finns på internet :)

Tjejjigt och ytligt, men jag gillar´t! :)

Stort tack också för era peppande ord i mitt förra inlägg, det värmer mycket!

Wellness

Jag mår jättebra nu, toppen! Sommaren är här, det går bra i skolan och jag har finfina vänner. Jag är jätteglad och tacksam. Jag har det bra, riktigt bra! :)  :)  Jag tar studenten om två veckor och sen får jag förhoppningsvis jobb i höst, superhärligt!

Livet är verkligen himla fint! :)